Döden bär röda gummistövlar är titeln på ett av Eva Mossing Larsens grafiska blad. Med en uppstudsighet gränsande till blasfemi gör hon narr av döden. Hon bär inte på någon bergmansk fascination för denne, nej hennes verktyg är ironin och humorn - kanske den enda medicin som biter på den svarte jägaren. Med vetskap om Mossing Larsens självupplevda möte med livsavslutaren är det fantastiskt att se hur fågel Fenix reser sig ur askan. Hennes grafiska blad spritter av gäckande infall, utan att för ett ögonblick låta sig färgas av någon dysterhet. Livet är ett och odelbart, tycks hon mena. Och gummistövlarnas kärleksröda färg får själva döden att gråta, förhoppningsvis över att han ännu en gång misslyckats i sitt värv.
      Utställningen på Grafikgalleriet rekommenderas varmt för dem som, liksom Mossing Larsen, tror på den sublima humorns konstnärliga styrka och helande kraft.

Även presentationen av Åmells i Konstnärshusets stora sal skulle kunna påstås anknyta till döden, åtminstone vad det gäller färgvalet. Sällan har jag sett en så raffinerad och konsekvent hängning i den omvittnat svårtyglade stora salen; ackordet är sobert svart-vitt som om självaste Lars Norén fått anslå tonen. Och trots att det är en samlingsutställning med tio olika konstnärer är resultatet en helgjuten presentation i neoromantisk anda.
     Som utställningens primus motor framstår Sirous Namazis (nästan) helsvarta rektanglar i verket "Interiors". Här presenteras fem av seriens sju verk och de som inte känner till att de är figurativa beskrivningar av interiörer kan lätt missta dem för hard-core-konstruktivism. Så är definitivt inte fallet. De rymmer subtila rumsligheter i en något svårfångad skepnad.
     Ulrik Samuelssons "Nekromaniobjekt" (döden återigen) får sjunga dunkla arior till ackompanjemang av Karin Ohlins svarta "Träpiano". Oskar Korsárs blyga tuschteckning snarare viskar än sjunger, och Tova Mozards "Ramp" samt Annika von Hausswolffs
"A Moment of Triumph" är kongenialt nedtonade.
     Till viss del blir Lisa Manners "Scen" ett avbrott då hon suger in betraktaren i en figurativt myllrande värld. Färgackordet ansluter till utställningens helhetston men verket blir ändå som den där levnadsglade personen man blir stående med i köket på festen, samtidigt som de övriga gästerna sveper runt i dansgolvets anomyma mörker.
     "Förstörelsen hänför, grymheten föryngrar!" utbrister rebellen och symbolisten Arthur Rimbaud i "Les Illuminations" (1886). Det skulle kunna vara en passande undertitel till Åmells presentation, för här finns motsättningen mellan förstörelsen och grymheten representerad i ett monokromt reningsbad.

Stockholm 2008-05-15 © Leif Mattsson

"Döden bär röda gummistövlar"© Eva Mossing Larsen

Utställningsvy från "Dunkla Stråk"

"Scen" 2005 © Lisa Manner