Två och ett halvt år efter den senaste utställningen på galleri Knäpper är Patrik Andiné tillbaka med en kollektion målningar som har många likheter med den förra. Scouterna med sina små tält som väntar vid lägerelden, de snötäckta granarna med sina nedtyngda grenar, bortvända festklädda kvinnor utan fest, draperier som faller i djupa veck, becksvarta vattendrag mellan vita snödrivor; de små kammarspelens scenografiska lösningar känns välbekanta och de dramaturgiska innebörderna hämtar sin dynamik ifrån samma motsättningar.  

Det finns en uppsjö av markörer i Andinés målningar men själva grundidén är väl ungefär så här: om man drömmer sig iväg på en skogspromenad och stöter på ett scoutläger vid en strand mitt ute i vildmarken - komplett med scout, tält och lägereld - så faller det sig som självklart för var och en att det är lägerelden som är scoutlägrets centrum. Samma diskussion uppstår om man befinner sig i ett förhållandevis mörkt rum och är nyfiken på varför det är så ljust bakom det där draperiet i rummets ena hörn. Det pågår en rörelse in mot ljuset, men den rörelsen är inte oproblematisk; palissader, draperier, stängsel, madrasserade väggar och stängda dörrar står i vägen och hindrar framfarten.

Kanske är Patrik Andinés rörelse in mot ljuset en beskrivning av livskraften eller det som man brukar kalla libido? Själv skulle jag inte vilja vara grinolle som sitter insvept i ett turkost badlakan på en mossgrön schäslong bakom ett mörkrosa draperi och ser ljuset sippra ut i springan under den bruna fanérklädda sovrumsdörren. Så mycket lättare då när alla hinder är undanröjda och den fria passagen fram till lägereldens belöning verkar ligga helt inom möjligheternas gräns.

Stockholm 2008-11-22 © Björn Larsson

"Nattsejour", 65 x 90 cm © Patrik Andiné

"Sch" © Patrik Andiné