Så mycket målning det bara kan bli men utan oljefärg eller duk. Breda frejdiga penselstreck utan pensel. Matthias van Arkels ”målningar” består av infärgad, pressad gummimassa. Robusta tjocka skivor hänger på väggarna och väger 50 kilo styck. För detta krävs stålbultar; smack rakt igenom gummihuden som en piercing. Fysiska och slitstarka är dessa målningar. Man kan nypa till i ena hörnet eller släpa längs golvet, man kan duscha och skrubba. Kanske till och med bita? Det har jag god lust till när jag står nära och följer alla slabbiga, slemmiga och sinnliga sjok som helheten är hopfogad av.

Matthias van Arkel gifter ihop delar av konsthistorien som annars brukar gå ner sig i antagonistisk klinch. Ett postmodernt förhållningssätt till modernistisk skönhet där han står med assistenter på fabriksgolvet och tar snabba beslut kring harmoniska valörspel. Det handlar om parafraserande avspändhet och lek som tar spjärn mot estetik och allvar. Sen rör det sig om minimalismens torra preferenser inför industriella material kommer till korta när silikonet avkrävs oanad romantik. På håll ser verken ut som något ur mittfåran av abstrakt expressionism där färgen var kung och gesten geni. Bara det att alla taktila streck är mer påtagliga än man vågat drömma om. Popkonstens Roy Lichtenstein målade penselstreck; de var breda, yviga och fyllda av rastreringspunkter. Matthias van Arkel återkallar också penselstreck i en distanserad men förförisk behandling. Så brukar han ett beprövat konstnärligt grepp: oscillation mellan abstrakt och föreställande. En konkret tvilling visar sitt ansikte när kompositions mönster låses upp av titlarna: ”Laundry”, ”Growing Nature”…

Med sin speciella metod och sitt signifikativa material når Matthias van Arkel långt i både magkänsla och konsthistoria. En karamell är serverad och god är den, men som sagt, det är godis. Lite snopen blir jag över min tvära vändning. Det är fint, kul, skönt. Det har lyckats utifrån sina premisser och utger sig inte för att vara mer. Matthias van Arkels konst för ett samtal med den modernistiska traditionen där prakten hos tingen framställdes på ett nyskapande sätt och till den tidiga postmodernismens okonventionella materialanvändning. Det har gått femtio år sedan dess. Hade han vågat sig längre än så skulle verken ge mer än välbehag att grunna på, på hemvägen.

Stockholm 2008-02-21 © Magdalena Dziurlikowska

"Angel" och "Transparent Grave", 2007
© Matthias van Arkel

Närbild av "Growing Nature" © Matthias van Arkel

"Laundry och Growing Nature", 2008 © Matthias van Arkel