"Ground Control", 2007/2008 © Ahmet Öğüt. Foto: Margareta Persson

Berlins 5:e biennal för samtidskonst har en klart lågmäld profil, som jag upplever som ganska välgörande i ett allt hetare internationellt konstklimat. Biennalen har titeln ”When things cast no shadow” och är kurerad av konstvetarna Adam Szymczyk från Polen, chef för Kunsthalle Basel och amerikanskan Elena Filipovic. De har valt att koncentrera biennalen till fyra utställningsplatser i Berlin med tyngdpunkten på KW- institutet i Berlin-Mitte. På den senare utställningsplatsen finns biennalens kanske mest spektakulära verk, ”Asphalt” av Ahmet Öğüt från Turkiet, nu verksam i Holland. Han har låtit belägga ett 400 kvadratmeter stort rum i KW:s bottenvåning med svart asfalt. Verket kan på ett estetiskt plan ses som en ironisk kommentar till Ad Reinhardts svarta monokroma målningar men är framför allt ett både direkt och mångbottnat verk om vår egen tid. Öğüt har inte bara asfalterat ett golv och därmed åstadkommit en gigantisk svart målning, utan han har också frilagt ett tomrum. Här spirar ingenting förutom en gles skog av svalt vita pelare.

"bb5 Maljković 01" © David Maljković These Days: Lost pavillion, 2005 Collage,22,5 x 30 cm Courtesy Annet Gelink Gallery, Amsterdam Copyright David Maljković		© David Maljković Foto: Margareta Persson

Högre upp i KW-institutet finns en spännande svit fotocollage och en fascinerande video av den kroatiske konstnären David Maljković, verksam i Berlin och Zagreb. Fotocollagen är oansenliga till sin storlek, genomgående svartvita och exponerade mot enkla, grönmålade vikskärmar. Hela presentationen erinrar om en svunnen tid, före kommunismens fall, och innan digitaltekniken tog över och alla blev proffs på grafisk design och layout. Det är djärvt att våga vara så tråkig i sin presentation för att skapa en helhet mellan form och innehåll. Maljković utgår från bilder som dokumenterar tristess, fattigdom, tomhet, avbrutna projekt, brustna förhoppningar från tiden under kommunismen. Så fäller han plötsligt in en kommenterande collagebit och tillvarons absurditet blottläggs. Det är underbara bilder gjorda med både självironi och frän politisk udd. I videon ”Lost Memories från och med These Days” möter vi till exempel unga kvinnor, som uttråkade står draperade mot flotta bilar, men inte på någon gigantisk bilmässa, utan i torftig garagemiljö. Ibland säger bilder onekligen mer än ord...

"Over and over", 2008 © Kateřina Šeda. Foto: Margareta Persson

Kateřina Šeda från Tjeckien har på KW-institutet gjort en installation som hon kallat ”Over and over”. Den består av teckningar och modeller i blandteknik arrangerade i ett rum som kan upplevas som ett djupt schakt. Installationen är strålande vacker, subtil, med rik nyansering inom en lågmäld färgskala av olika vita, gråaktiga och mycket ljusa toner av rena färgklanger. Här finns en intensiv närvaro i det påträngande tysta verket, som bjuder starkt motstånd mot all tolkning bortom Kateřina Šedas egna anteckningar i verket. Så småningom känner man igen vissa namn som kommer igen, dock utan att sammanhanget klargörs. Det är gåtfullt, precis som väldigt mycket av det som sker i det politiska livet. Ogripbart men fascinerande. Varför står till exempel en stege lutad mot den höga väggen? Vad betyder den envisa upprepningen av cirklar? Och vilka är dom? De som nämns vid namn och återkommer installationen igenom, både som ett mantra och hemlighetsfulla tecken.
      Kateřina Šeda återfinns på ytterligare en av biennalens fyra utställningsplatser. Den här gången med ett färgstarkt verk i Skulpturenpark, som ligger precis på gränsen mellan Berlin-Mitte och Kreuzberg i ett område som under Berlinmurens tid var ingenmansland. Här finns sedan några år ett projektområde som nu upplåtits till biennalen. In emellan stora nya bostads- och kontorshus finns en ödetomt, inmutad av diverse ägare. Mitt på denna ödemark har Kateřina Šeda uppfört ett verk med samma namn som på KW-institutet, nämligen ”Over and over”. Ett turkosmålat stängsel markerar ett territorium av allehanda hopsnickrade och bemålade ting. Utanför finns en stege, precis som på KW-institutet, en hink, en skottkärra och diverse andra vardagliga ting. Här finns ett lättsinne i den till synes tillfälliga och koloristiskt utstuderade installationen. Men, platsen i sig med dess tragiska historia, motsäger allt lättsinne och de enkla tingen blir fragment, kanske nycklar till några av alla de av Berlinmuren åtskilda familjerna. Stegen, Jakobs väg upp till himlen, men också de instängdas hopp om vägen till andra sidan. ”Over and over” är ett platsspecifikt verk som direkt refererar till Berlins speciella historia men också till alla dem som idag lever instängda bakom synliga eller osynliga murar.

"Lighter III", 2006 © Wolfgang Tillmans Courtesy Galerie Daniel Buchholz, Köln		"Lighter 46", 2007 © Wolfgang Tillmans Courtesy Galerie Daniel Buchholz, Köln. Foto: Carmen Brunner

Wolfgang Tillmans uppmärksammas just nu med en stor separatutställning på Hamburger Bahnhof i Berlin. Sedan i våras pågår där en retrospektiv utställning av den sedan 1996 i London bosatte tyske konstnären. Det är lätt att bli överväldigad av denna utställning som han valt att kalla ”Lighter”, engelska för bland annat tändare. Wolfgang Tillmans arbetar framför allt med fotot som medium. Han har tidigare gjort sig känd bland annat för sina bilder ur vardagen av vänner och interiörer från egna ateljén. Till synes föga komponerade verk men med stark visuell kraft. Intressantast i hans nu pågående utställning är de senaste verken vari han vidareutvecklat och abstraherat eller kanske rättare konkretiserat sitt bildspråk. Det är spännande att bli varse hur Tillmans samtidigt i varje enskilt verk redovisar fotot som medium och teknik och ändå kan arbeta så måleriskt. Han gör det genom ett skickligt utnyttjande av fotokemiska processer. Dessa hans senare verk kommer mot mig som en parallell till Gerhard Richters utveckling som målare. Richter som från början arbetade fotorealistiskt men nu sedan många år tillbaka arbetar abstrakt i ofta monumentala dukar vari själva färgen, målarens medium, i sig utgör verkens innehåll.

"Paper drop", 2001 © Wolfgang Tillmans Courtesy Galerie Daniel Buchholz, Köln		"Zuversicht", 2005 © Wolfgang Tillmans Courtesy Galerie Daniel Buchholz, Köln

Tillmans använder sig av sin kunskap om belysningstider av fotopapper för att utifrån den fotokemiska processen skapa en svit närmast monokroma verk av stor skönhet och närvaro. Jag tänker bland annat på ”Lighter III” som kan föra tankarna till Mark Rothko, men samtidigt i högsta grad är ett verk av vår egen tid i sin ironiska hållning. Detsamma gäller ”Lighter 46” som tydligt närmar sig måleriet i hela sin komposition och uppbyggnad, men samtidigt innehåller någonting främmande. Detta andra, som kännetecknar de flesta av Tillmans verk och gör dem så egenartade, ”sonderbar”. De senare verken pendlar mellan en gråskala och redovisning av klara enskilda kulörer. De gråsvarta verken har en ton av hud, hår, sinnlighet på gränsen till det frånstötande. I ”Zuversicht” från 2005 är det en närgången och överraskande rumsskildring som efter en stund uppenbarar sig i gråskalan. ”Paper drop” från 2001 är ett av flera verk i utställningen som visar ett hoprullat ark, som kan erinra om Lee Lozanos sensuella målningar från 60-talet, som bland annat uppmärksammades på förra årets documenta-utställning i Kassel. Tillmans förmår genomgående trots sin bedrägligt nonchalanta hållning såväl i hängning som i de enskilda verken, etablera en meningsfull dialog med både konsthistorien och nuet.

Berlin 2008-05-15 © Margareta Persson

Omkonsts startsida