Michael Beutlers utställning på Bonniers Konsthall är en labyrintisk, färgglad och svåröverskådlig händelse som utmanar publikens förmåga att omfatta och förstå en konstnärlig process. De konsthändelser som utställningen innefattar är delar av ett pågående förlopp, varav den äldsta tillkom redan 2002. Av det vi ser i utställningshallarna idag – maskinerna och det maskinellt framställda – är det mesta tillverkat under konstnärens tidigare nedslag i andra konsthallar, under inflytande av andra arkitekturer och tillsammans med andra medarbetare.

I presentationstexten påpekas att Beutler ”tar sin utgångspunkt i konsthallens arkitektur”, vilket väl möjligtvis är att förvränga konstnärens ambitioner och överdriva de utställda verkens förmåga. De ”pelare” som framställs är väl, ärligt talat, ganska svåra att form- och stilmässigt härleda tillbaka till de pelare i utställningshallens arkitektur som uppges som förebilder.
     Inte för att det har någon egentlig betydelse. Beutlers ambulerande arbetssätt, den okonventionella hantverksmässigheten och de kollektiva tillverkningsprocesserna syftar mer till att locka besökaren att reflektera över allmänna förlopp kring återanvändning av material och raffinering av råvara än att försöka lokalisera något slags slutresultat. Man kan verkligen se att konstnären och hans arbetslag jobbar och har kul och där ligger en stor del av behållningen med den här utställningen. Men om besökaren vill smickra sig själv med kreativa tankar om den materiella världens beskaffenhet, och suggestiva känslor kring tingens förgänglighet kan han eller hon lika gärna besöka en bilskrot, en soptipp eller varför inte ett gatuarbete i sitt eget hemkvarter.

Stockholm 2008-02-21 © Björn Larsson

"Kottgubbe 1" © Michael Beutler

"Kottgubbe 3" © Michael Beutler