Ibland känns det nästan som att spindlarna, skalbaggarna och kadavren som sträcker sig ut mot betraktaren ifrån Anna Camners bildvärld tar avstamp i den västeuropeiska barockens intimitet och grandeur. Samtidigt vore det en anakronism att dra sådana slutsatser, för här är de konsthistoriska citaten varsamt presenterade. Dessutom överröstas målningarnas små historietter nästan alltid av teknikrelaterade omständigheter; de tunna färgskiktens och de hårfina linjernas estetik regerar, och här finns också ett dekorativt drag med inslag av skräckromantiska hyperboler som gör att Vanitas-symboliken börjar påminna om scenografierna i spökhuset.

Precis som i utställningen våren 2006 på samma galleri visar konstnären också här något verk där motivet formerar sig ornamentalt i bildens yta så att målningarna på många sätt liknar det sena 1800-talets tapet- och tygmönster. Vare sig man uppfattar de bilderna som mönsterrapporter, eller bara som delar av mönster, framstår de som väldigt symtomatiska för ett ultrafunktionalistiskt svenskt 2000-tal där det karnevaliska, dekorativa och kulörstarka snart inte går att hitta någon annanstans än i invandrarkulturen. Ordnade i citatformat blir de här bilderna själva en del av inredningen. Man börjar tänka skinnsoffor med förkromade ben, rottingstolar överdragna med akryllack och praktiska TV-möbler.

Kadavret av en hund i öknen, spindlar som äter insekter, landskap insvepta i dimma, torra löv perforerade av höstens förgängliga krafter, spindelnät som löser upp sig själva och försvinner ut i bildrummet som flygande stoft; tillsammans med Anna Camner kastar vi oss tillbaka in i en bitterljuv skräckromantik som handlar mer om att fånga stilen och stämningen än om dunkla drifter och kontemplationer om jagets konstitution.

Stockholm 2008-02-27 © Björn Larsson

Detaljutsnitt av bilden nedan © Anna Camner

© Anna Camner

Detaljutsnitt av "Offerlunden" © Anna Camner