1976 publicerar konstnären Brian O'Doherty tre provokativa artiklar i Artforum. De handlar om hur konsten hamnar i en trovärdighetskris när den i alltför hög grad anpassar sig till galleriets, konsthallens och konstmuseets ekonomiska, sociala och estetiska normer, och att det i sista hand är utställningsrummet i sig, ”den vita kuben”, som verkställer denna normerande påverkan. Den vita kuben eftersträvar samma sakrala formalism och illusion av evig närvaro som faraonerna använde i sina gravkammare menade O'Doherty, och argumenterade för att konstnärerna skulle avsäga sig det transcendentala och arbeta med en mer verklighetsnära problematik i mer vardagliga miljöer.

Och diskussionen om hur konsten och konstvärlden ska förhålla sig till den vita kubens påstådda normering av konsten och utestängande av omvärlden fortsätter. På Mejanlabs gör konstnärsgruppen The Centre of Attention (Pierre Colinde och Gary O'Dwyer) sitt bästa för att avslöja och kortsluta de underförstådda överenskommelser mellan konstnär, curator och publik som den vita kubens principer innebär; elkontakter, rörledningar och andra avvikelser i väggar och golv har färgmarkerats, projektorerna är slarvigt installerade och visar bilden rakt över ett hål i väggen, stegar och verktyg som användes när utställningen iordningställdes har lämnats kvar och mitt i allt detta har konstnärerna placerat ut konstgjorda blommor och en flaska utan etikett innehållande gul vätska (?).

Inga associationsbanor löper rakt. I sin strävan att inte representera blir utställningen en inventering av konstvärldens ideologiska, hantverksmässiga och transcendentala maskineri, och i förlängningen en metabeskrivning av konsten som genre. Allt utöver det känns som slumpens verk.

Stockholm 2008-04-30 © Björn Larsson

Vy från "Gemeinschaft und Gesellschaft"

Vy från "Gemeinschaft und Gesellschaft"