Alberto Giacometti Gående man (detalj), 1960. brons Louisiana Museum of Modern Art Donation: Ny Carlsbergfondet		Paul Cézanne Mjölkkanna och frukter på ett bord (beskuren), c. 1890, olja på duk. © Nasjonalmuseet for kunst, arkitektur og design, Oslo. Foto: Jacques Lathion

Inledningsvis bör sägas att detta är en mycket speciell och sevärd konsthändelse. Utställningen med Paul Cézanne (1839-1906) och Alberto Giacometti (1901-1966) är generös och omfattar sammanlagt 300 verk. Den som trodde sig kunna sin Cézanne lär göra nya upptäckter. Mötet med den italiensk/schweiziske skulptören och målaren Giacometti lockar fram intressanta dimensioner hos båda konstnärskapen. 

Paul Cézanne, Man som röker och stöder sig på armbågen, c. 1891. olja på duk. Kunsthalle Mannheim. Inv. No. M303. Foto Margita Wickenhaüser

De chokladbruna väggarna slukar effektivt målningarnas tunga och utsirade ramar. Kvar blir bilden. Och tanken är väl att inramningen ska ge mötet med Cézanne en intimitet och närvaro i bästa fenomenologisk anda, där inget brus lägger sig mellan ögat och tankens inre och yttre förening. Idén är god, men precisionen brister främst i ljussättningen.  Jag vet inte om den varmmörka omgivningen spär på ljuskällornas redan gulaktiga toner. Men jag saknar landskapens pärlemorljus som Cézannes grön/blåa toner vanligtvis ger upphov till. Här blir det påtagligt faddare. De UV-glasade målningarna spelar även ljussättaren spratt. Det faller sig därför mer lockande att låta blicken närma sig sviten med badare och porträtt, exempelvis av madame Cézanne. Formspelet i några av de senare är så förbluffande explosivt och tyglat, som om tillvaron frusits ögonblicket före urexplosionen. Samtidigt kommer Cézanne så nära idealet – att skapa ett visuellt andetag i utsökt harmoni. Denna gåtfulla komplexitet i Cézannes målningar, med skenbara regelmässigheter och avvisande bråddjup, har attraherat generationer av målare.

Alberto Giacometti. Hand at Risk. 1932, trä och metall, 20x59,5x27 cm © Kunsthaus Zürich, Alberto Giacometti-Stiftung, Zurich

”Tvivlens veje” är det sammanbindande temat mellan giganten Cézanne och Giacometti, som några generationer senare studerat mästaren. Och även han närmar sig tvivlets absoluta höjder. Mötet lyfter fram besattheten, men avslöjar också skilda bevekelsegrunder och temperament. Cézanne visste dessutom inte om att han senare skulle komma att bilda skola för en estetik hängiven processen, mödan på vägen. Den här jämförelsen faller inte helt väl ut för Giacomettis del, utan förstärker snarare det mindre intressanta draget att lida för lidandets skull, gärna i samspel med sina modeller. Berömd är James Lords närmast masochistiska skildring i boken ”Giacometti målar porträtt”.  Men det är inte för den mekaniskt upprepande utlösningens skull som Giacometti förmår att fascinera i längden. Cézannes beroende är av annat slag. I målning efter målning får vi följa hur han ser sig tvungen att återskapa samtliga tidigare gjorda erfarenheter för att kunna pressa sig ett litet mödosamt steg till mot sitt orealiserbara mål. En värdig uppgift för målarnas Sisyfos.  

Paul Cézanne Mjölkkanna och frukter (detalj), c. 1900. © National Gallery of Art, Washington, Gift of the W. Averell Harriman Foundation in memory of Marie N. Harriman 1972.9.5.		Paul Cézanne Mont Sainte-Victoire sett från Les Lauves, 1902-1906, olja på duk. © 2007 Kunsthaus Zürich

Den ingrediens i Giacomettis strävan som istället fångar intresset är hur han nitiskt försöker formulera om huvudsak till bisak i försöken att överbrygga konflikten mellan inre och yttre, dig och mig. I en avdelning med porträttmålningar krymps huvudena sedvanligt, som om de fallit offer för en rit bland huvudjägare. Nivåskillnaden som uppstår mellan armarnas vilande gester och dessa furiöst fokuserade ansikten är häpnadsväckande. Det är lätt att uppfatta dessa summariskt utförda linjer, som utfyllnad. Men frågan är om inte människorna, så som Giacometti kände dem, verkligen träder i dagen där i periferin. Minns barnets sätt att uppfatta den vuxne: handens rörelse, ärrad av fascinerande landskap av ådror och födelsemärken, en armhålas doft eller en strumpas korvande följsamhet längs korslagda ben.  I dessa möten med människans perifera delar, mejslades hon som tydligast ut. Något motsvarande verkar äga rum i Giacomettis målningar. Plötsligt blir hela miljön levande runt modellen, och hennes hud andas av rummets omgivande temperatur. Till och med strödda kommentarer ur vardagen, som fälldes timmar tidigare, hänger kvar i luften. 

Alberto Giacometti Gående man, 1960. brons Louisiana Museum of Modern Art Donation: Ny Carlsbergfondet	Alberto Giacometti Porträtt av Annette, 1964, olja på duk, 70x50 cm Alberto Giacometti-Stiftung, Zurich

Viljan att tematisera och valen som lyfts fram på utställningen kan man leva med. För den som känner konstnärskapen spelar de ingen egentlig roll. För nya konstintresserade generationer kan det närmast vara nödvändigt att få ta del av historien med hjälp av jämförelsen.

Stockholm 2008-04-23 © Susanna Slöör

Louisiana, Danmark | Omkonsts startsida