Den första målningen som möter mig på Saltarvet föreställer ett rävkadaver som vilar på marken. Stilla och stolt med huvudet rest blickar det åt höger ut ur bilden på något jag inte ser. Det som vittnar om döden är blottlagda skelettdelar och kött i förruttnelse. Det är en mycket vacker målning, där marken och djuret hör samman och döden tycks vara ett stadium av lugn väntan.
     Jag förstår varför den bilden hänger för sig själv i foajén, för den skiljer sig från de andra målningarna som Lena Cronqvist visar här. Inne i utställningsrummet måste jag dra efter andan, då uttrycket är starkt och målningarna sjunger från alla väggar på en gång. Jag måste ta det försiktigt och tvingar mig att titta långsamt på varje bild nästan hela vägen runt innan jag förmår att lyfta blicken igen och lyssna på samtidigheten.
     Här är döden inte längre suverän eller tyst. Det tjuter och visslar när en svartvit häger faller fritt i ett hisnande tempo genom en fläckig rymd. Och rävkadavret gnisslar rastlöst tänder med ett knipslugt flin. Likstelheten är alltigenom smärtsam. Ingen position tycks bekväm. Döden är ingen vila. Den är bara klåda och en ilsken, torr och ensam krumbukt.
     Men det är ändå inte någon sorgekör man hör, snarare blir man uppiggad av dessa skröpliga, men kärva döda. De tycks väsa: Lev då människa! Lev!
     Målningarna känns snabba, inte bortom omsorgsfullhet, utan mer som om de är nödvändiga. De fläckiga bakgrunderna är färg och inget annat. Oinställsamma skalor.
 
I det inre galleriet visar Hans Jörgen Johansen fotografier. Här är tempot annorlunda. Monumentala häver sig landskapen i en omärklig dyning. Det är filmiskt och storslaget och inte alls påträngande. Mycket vilsamt, särskilt de mest abstrakta, i vilka man inte kan skönja materialet annat än som ytor.
Jag störs lite av informationen i utställningstexten. Jag vet inte om jag vill bli påmind om att upprinnelsen till Johansens landskap är köksavfall och matrester som får mögla i slutna kärl. Snarare är det kuriosa. Jag blir oroad över att det kanske är där fokus kommer att hamna; att arbetsprocessen blir viktigare än bilderna. Jag blir ju själv undrande över vissa symmetrier – är det Wettex?
     Men Johansens bilder är vidöppna och lockande och glömsk av triviala skalförskjutningar börjar jag det trösterika äventyret att ta mig över åkern, månen, isen, öknen till den suddiga gräns där himlen börjar och man inte längre vet vad som kommer att synas.

Bohuslän 2008-06-25 © Tora Windahl

2007, olja och tempera på duk © Lena Cronqvist

"Häger", 2007, olja och tempera på duk, 109x145
© Lena Cronqvist

"Metamorfos 0703",2007, C-print, 120x120
© Hans Jörgen Johansen