"Okänd poet", 1982 © Erland Cullberg	"Siesta", 1985 © Erland Cullberg

Senast Erland Cullberg visade sina verk i det stora formatet var på Konstakademien 1994. Nu fjorton år senare är han tillbaka ackompanjerad av en ny gedigen bok med texter av brodern och konstvetaren Staffan Cullberg. Sedan 1970-talet med klimax i samband med utställningen på Moderna Museet 1986 har Cullberg varit en förebild inte minst för målare av ett frigörande och färgexpressivt måleri. Det lyhörda urvalet av verk till den aktuella utställningen är berömvärt, och framhäver utmärkt Cullbergs speciella målarpoesi. Bokens generösa bildmaterial och inbjudande texter håller samma klass.

"Ängladyk", 1977 © Erland Cullberg	Teckning, blyerts © Erland Cullberg

Det naturliga är självfallet att inleda en text om Cullbergs måleri med att tala om färgen. Men frågan är om det inte kan vara lika relevant att nämna orden, och då tänker jag inte minst på alla suggestiva titlar som Cullberg presenterat genom åren. För en målarkollega som särskilt berömt en målning lär Erland nöjt ha utbrustit: ”ett riktigt ängladyk”. Citatets sanningshalt vill jag inte bedöma, men en målning från 1977 bär hur som helst namnet ”Ängladyk”.  Minns man sin konsthistoria och de fromma munkarna, som målade sina bilder med övertygelsen att Guds hand verkade genom dem, kan man ana något av bakgrunden till utropet. De flesta målare vittnar om det ”samarbete” som uppstår i relation med målningen, som om det finns andra, utomstående krafter med i spelet. Erland Cullberg har som få förmått att beskriva processen med ett precist och poetiskt ord, som ett ”ängladyk”. Och det syftar naturligtvis på den punkt där målningen faller ut till belåtenhet, utan att man riktigt kan sätta fingret på hur det gick till.
      Nu ska man inte fästa sig vid en andlig dimension i första hand, utan snarare se titeln som ett exempel på hur endast metaforen duger till att beskriva den poetiska handlingen att måla - själva det frambringande växelspelet. Ett givande och tagande som uppstår i samspel med målningen. Cullberg vägleder oss också i andra titlar om skapandets förutsättningar och poesins grund, som exempelvis i ”Shelleys död” (1979), i ”Okänd poet” (1982) samt i ”Trollkarlens elev” (2007). Och humorn går inte att ta miste på i en målning med titeln ”Palettgreve” 1992.

"Shelleys död", 1979 © Erland Cullberg	"Riddar Blåskägg", 1980-tal © Erland Cullberg

På den aktuella utställningen och i boken är det uppenbart hur ofta Cullberg återvänder till sitt inre samtal om måleriets poetiska dimensioner och att det just handlar om samtal av olika kvalitet. Det kan börja som en dialog med förebilder eller bilder ur dröm och omgivning, för att stundom rinna ut i en monolog kring livets gulhet. Att samla färghögar av argument, har jag kallat processen vid något tidigare tillfälle.

Många är bekanta med Erland Cullbergs historia och ”den spritt språngande psykiska förkylning”, schizofrenin, som drabbade honom i ungdomen. Det är som alltid vanskligt att dra slutsatser om konstnärskapet utifrån en diagnos. Skolad målare var han redan och de expressiva utfallen bär i sin frigjordhet den erfarne målarens signum. Och frågan är om inte sviterna av sjukdomen gjort honom erfarnare än de flesta. Av egen empiri känner man igen hur tankeflödet under kraftig stress endast kan passera längs skallväggarna istället för i dess influensadrabbade mitt, ofta med förbluffande gott resultat om man törs. Man måste för att fungera, skriva eller måla, tänka vid sidan av de vanliga banorna. Erland Cullbergs inre dialoger tycks äga rum vid sidan av honom själv, direkt i målningarna. Det verkar som om det först under akten att måla upprättas en levande närvaro av eller kontakt med jaget, som till varje pris måste upprätthållas. Det talar såväl skärpan för, som de många överlagringarna. Att vi betraktare sedan får se endast lösryckta, men väl valda citat ur ett ständigt pågående färgflöde gör inte saken sämre.

Stockholm 2008-04-10 © Susanna Slöör

Konstakademien | Omkonsts startsida