Ur serien "P2" © Dawid	Ur serien "KIS" © Dawid	Ur serien "P-skuggor" © Dawid

Dawid (Björn Dawidson) är tillbaka på Liljevalchs konsthall efter trettiofem år. Då (1973) hette utställningen "Ingen älskar mig", och den nu aktuella är kallad "Hybris". En avsevärd betydelseförskjutning i tituleringen således. Men man bör nog akta sig för att dra alltför långt gångna slutsatser av denna; Dawid ger ofta både utställningarna och serierna namn som mer får tjänstgöra som approximativa behållare än som precisionsbeteckningar.
     På den aktuella utställningen, till skillnad mot den från 1973, tillåts Dawid breda ut sig i alla Liljevalchs salar. Serierna kan nu presenteras i stort omfång vilket i vissa fall skapar en enorm kraftfullhet men i andra riskerar att tömma det redan från början renodlade uttrycket. I serien "KIS" till exempel är det svårt att bibehålla intresset i varje nytt snarlikt verk. Här segrar konceptet över verket.

I serierna P-skuggor och P2 är effekten den motsatta: de enskilda bildernas konstnärliga nivå är betydligt högre än konceptet, vilket gör att de framstår som vida mer intressanta än de serier där intentionen överskuggar slutresultatet. Och kanske kan man i denna motsättning mellan konceptuell predestination och förutsättningslös kreativitet ana hur två så diametrala uttolkare som Lars O Ericsson och Ulf Linde båda fascinerats av Dawids bilder. Till den förres förtjusning bidrar entydigheten och det seriella uttömmandet av de enskilda verkens personlighet, och i Lindes fall det rakt motsatta: verkens individuella konstnärliga kraft är och förblir huvudsaken.

Ur serien "RAY" © Dawid	Ur serien "Kemigram" © Dawid	Ur serien "Arbetsnamn Skulptur" © Dawid

Bland de serier där verken enligt min mening tydligast behåller sin kraft även vid återseendet är "Ray". Vad som i förstone tycks vara röntgenbilder av skelettdelar skapar vid nästa möte en osäkerhet om det bildmässiga ursprunget. Betraktarens (alltför) snabba önskan till uttolkning ger svar som hastigt förlorar i kvalité. Är det verkligen skelett, eller är det fragment av plastleksaker? Det kanske till och med är en ren fotokemisk teknik som i kemigramen Dawid experimenterat med tidigare. Frågorna förblir obesvarade och bilderna behåller sin suggestiva verkan.
     Som konstnär är det också lätt att charmas av de "konstbildsliknande" stillebenuppställningarna i "Arbetsnamn Skulptur". Här svävar Morandis ande som en skyddande ängel över verken. Och på liknande sätt som i den omtalade serien "Rost" leker Dawid med perceptionen. Vissa av dessa verk är dessutom mycket sensuella, ja närmast erotiska, namnet till trots.

Svårare har jag för godisserien "Mer". Åter är entydigheten alltför stark och Dawids parallellhistoria som reklamfotograf gör sig kraftigt påmind. Kanske kan man beskriva det som att Dawid backar in i och ut ur konsten utan att egentligen bry sig om vilket. Det låter ju postmodernistiskt så det förslår att inte oroa sig om sammanhangets konsthistoriska hierarki, men fungerar det när man har en "mitt i karriären-utställning" på en av våra mer prestigefulla konstinstitutioner? Kanske gör det ändå det, för här presenteras en sådan generös mängd verk av sådan hög konstnärlig och fotografisk kvalité att man får överse med känslan av att "här bjuds något för alla".

Stockholm 2008-04-15 © Leif Mattsson

Liljevalchs konsthall | Omkonsts startsida