©Nathalie Djurberg, "Noshörningen och valen", 2008Courtesy Zach Feuer Gallery, New York, Gió Marconi, Milano/Milan		© Dana Schutz, "Face Eater", 2004. Courtesy of Zach Feuer Gallery, New York

Moderna Museets sommarsatsning med aktuella internationellt verksamma konstnärer har titeln Eklips – Konst i en mörk tid. Om vi nu lever i en tid av mental kollektiv solförmörkelse i spåren efter den 11 september eller inte må vara osagt. Urvalet av egensinniga konstnärer understryker hur som helst att det ser mörkt ut för dem med ambitionen att ge en sammanfattande beskrivning av dagens konst.

© Ellen Gallagher, "Coral Cities (Korallstäder), 2" Private Collection © Mike Bruce		© Michaël Borremans, "The Advantage (Fördelen)", 2001 Collection Caisa & Åke Skeppner © Felix Tirry/Zeno X Gallery, Antwerp

Det här är angenämt nog en samlingsutställning som tar hänsyn till sin publik. Antalet medverkande konstnärer är välgörande litet och fördelningen mellan de olika medierna och uttrycken fungerar väl. Som betraktare kan man i lugn och ro hinna med att ta del av hela utställningen under en rimlig tid. Presentationer, katalogtexter och övrigt beledsagande material är även föredömligt kortfattade.
       Man vågar således tro på att verken i sig är tillräckliga starka och kommunikativa samt att den övergripande berättelsen är en bisak. Att det sedan krävdes ett andra besök för att hitta utställningens mest centralt placerade verk, ser jag mer som en underfundig bonus. I ett rum inbyggt mitt i utställningssalen finner man Mike Nelsons installation som utgår från gemensamma minnen hos en fingerad grupp motorcykelburna krigsveteraner från gulfkriget.

© Dana Schutz, "Surgery, 2004", Courtesy of Zach Feuer Gallery, New York		© Paul McCarthy/Damon McCarthy, "Carribean Pirates", 2005. Courtesy the artists and Hauser & Wirth Zürich London © Ann-Marie Rounkle

Om man nu skulle försöka se en gemensam nämnare så finns den att söka i det ickelinjära självgenererande berättandet, med de skruvade åtbörderna som bas. Tillvägagångssättet påminner om barnets momentana sagoskapande som till och med överraskar berättaren själv i stunden. Paul McCarthys makabra maskspel och hejdlösa drift med begären är ett givet centrum. På utställningen visas stillbilder ur den videoinstallation med vilt sås-sprutande pirater som visades förförra sommaren. Svenska Nathalie Djurbergs animationer passar väl in det här mönstret. Hennes nya verk tar även rummet i anspråk som en del av scenen.
      Intressant i sammanhanget är att de verk som inte bygger på sceniska överdrifter eller gestaltning, som exempelvis videoverken av Anri Sala, fungerar mindre självständigt i förhållande till sin idémässiga överbyggnad och ledsagande textpresentation. Det vore välgörande att någon gång få se samtidskonst presenteras helt utan text. De konceptuella anspråken står inte i motsättning till tystnaden, om verken är tillräckligt bra.

© Mike Nelson, "AMNESIAC SHRINE or Double coop" Courtesy of Matt´s Gallery, London and Galleria Franco Noero, Torino		© Lucas Ajemian, "From Beyond", 2006 10" vinylskiva upplaga om 1 000 ex, Courtesy the artist and kirkhoff, Copenhagen

Den största nyfikenheten inför utställningen väckte dock målarna, främst Dana Schutz. Det är inte var dag som de internationellt större namnen visas i Sverige.
      Michaël Borremans uttryck överraskar knappast i den våg av nyfigurativt måleri som kommit fram under de senaste decennierna. Hos honom är måleriet en aning satt på undantag till förmån för den underliggande idén. Intressantare är då Ellen Gallaghers konceptuellt orienterade collage, som överlever tack vare sin visuella förankring och parallella intresse för det rent grafiska uttrycket.
      Dana Schutz tillhör de unga stjärnskotten som kommit fram under 2000-talet. Jag såg henne första gången för något drygt år sedan på en separatutställning i New York. Hon ansluter väl till de andra självspelande berättarna på utställningen. Likt sjuåringen fokuserar hon på de riktigt stora problemen: Hur man klarar sig när gravitationen släpper och om man kan ingå i ett evigt kretslopp med sig själv. Målningen ”Face Eater” är ett exempel på en mänsklig perpetuum mobile. Rent tekniskt refererar hon till tidigt 1900-tal, bekymmersfri om den tidens stilistiska hårklyverier. Det som drar ned intrycket är dock den närmast illustrativa rutinmässigheten där mediet även här underställs berättelsen i lite för hög utsträckning. Få av verken utstrålar sin egen uppenbarade överraskning, som målarprocessen i bästa fall kan bidra med. Tacksamt dock att man nu i Stockholm har möjlighet att få studera saken mer ingående på en intressant komponerad utställning.

Stockholm 2008-06-11 © Susanna Slöör

Moderna Museet, Stockholm | Omkonsts startsida