”K. klev nu över sängen, målaren följde efter med tavlorna. De träffade snart på en domstols- vaktmästare.” (ur Processen av Franz Kafka)

För att verkligen komma åt det absurda i tillvaron kanske den måste passera genom vardagens realiteter som filter. Kafka var suveränen som lät K reagera normalt och använda sig av det rimliga tilltalets logik i de mest frånvända situationer. Den skenbara tryggheten och familjariteten i Marie-Louise Ekmans bildspråk påminner mig om K:s strategi och om småskoleårens nyorienterande pedagogik i ”Hej matematik”. Mängdläran, i för barnet inställsamma bildexempel, skylde klåfingrigt över matematikens abstrakta innehåll. Misstanken om att matematiken eller världen inte är fullt så enkel, tydligt avgränsad och renodlad bekräftades rätt snart. Marie-Louise Ekman spelar skickligt på den misstron i förhållande till mig som betraktare.

Tänk hur mycket vaksam förundran upprepningen väcker när damens hund blir en siamesisk trilling eller fem röda klänningar möter lika många stängda dörrar. I ”trettiotvå damhuvuden” avslutas bildraderna med mängdens funktionsmässigt tomma ruta att inflika ett korrekt abstrakt tecken i. Men hur intressant är det att avsluta räkneövningen inför dess igensydda ansikten och lösa kroppsdelar. Här finns ingen radbandsmässigt skyddande besvärjelse att ta till, man slipper inte undan livet, på gott och ont.
    Vardagens föremål gör oss till skuggor som rör sig kring ett nav utan annan mening än den vi själva förmår tillföra. Bildrutorna fogas som tågset i en outgrundlig tragedi, berättad med clownens leende på läpparna. ”Mamma” sitter på kanten av sjukhussängen med avföringen rinnande längs benen och barn och barnbarn inom ram på väggen. Det är ömsint och brutalt på en och samma gång. Livet har helt enkelt en dålig prognos, som sjukdom betraktat.

Även om det inte är en alltigenom hoppfull eller begriplig värld som Marie-Louise Ekman målar upp, saknar den inte kärlek och värme. Giottos sammanflätande kyss går igen i sviten med ”Dam och elefant-gata”. Det främmande, den andre eller livet är lika självklart värt att älska som frukta. Missa inte denna franka och generösa utställning.

Stockholm 2008-10-07 © Susanna Slöör

"Dam och elefant-gata III", 2008 © Marie-Louise Ekman

"Kvinna i säng (Mamma)", 2008, © Marie-Louise Ekman

"Skugghem IV", 2008 © Marie-Louise Ekman