Att synen väcker de övriga sinnenas avund är en tanke som tillskrivs Leonardo da Vinci. När vi ser så vaknar även känselns lagrade erfarenheter till liv – eller vårt spatiala och taktila medvetande. Vi är beroende av dessa sammansatta sinnesförnimmelser för att förstå vår omvärld. Det vet dagens kognitionsforskare. Och de visuellt arbetande konstnärerna har åtminstone instinktivt vetat det sedan urminnes tider.

En bildmakare som Carl-Fredrik Ekström arbetar helt uppenbart med känselns och synens gemensamma upplevelser i sitt måleri. Men här är det ofta känseln som verkar väcka synens avund. Gesten och den smeksamma rörelsen transponeras till koncentrerade, eruptiva färghändelser mot vita ytor.

Den värld som Carl-Fredrik Ekström systematiskt inringar undersöks som tidigare genom smärre förskjutningar. Linjens lite mer trasiga knyck har på den här utställningen något fått ge vika för större öar eller anhopningar av former. De fungerar som spår eller tidsmässiga ”frottage” av taktila upplevelser under rörelse. Men naturligtvis översatta till en fast och stilla form - en synens smekande anakronismer.

Kanske har även bytet av underlag från duk till tunna plåtar bidragit till att ympa in ny energi i måleriet. Omtagen kan göras mer hårdhänt och distinkt och ljuset på de vita ytorna bryts annorlunda, vilket ger en torrare klang. Även den blir fysiskt påtaglig och väcker känselns fantomer till liv.

Stockholm 2008-10-30 © Susanna Slöör

"Blå timmen", 100x100 cm © Carl-Fredrik Ekström

"Manick", 100x100 cm © Carl-Fredrik Ekström