Få svenska konstnärer har lyckats frammana det karnevaliska och rabulistiska som Linn Fernström och blivit så uppskattad och omtyckt av den breda publiken. Under senare år har de mer bisarra inslagen i hennes konst – avhuggna huvuden som konverserar varandra och lemlästade bebisar – blivit färre, och lämnat plats för en melankoli som inte är av det kirkegaardska grubblande slaget utan mer som en tankeutflykt i fantasterier med fotriktiga sandaler på fötterna. Samtidigt har kompositionerna blivit enklare och de tidigare ibland ganska djärva bildlösningarna är nu nästan helt borta.

I takt med att det absurda blivit mindre framträdande lutar sig konstnären alltmer emot sin fallenhet för det illustrativa. De flesta målningarna i den här utställningen är stora helbilder med konstnären själv i centrum (ofta emblematiskt med palett och pensel i handen) och med en antydd eller faktisk horisont i bakgrunden. Här finns ett torrt, sakligt återgivande av motivens yttre egenheter och det råder ingen brist på attribut: blommor nogsamt målade sida vid sida, fåglar som metodiskt utfyller atmosfären, klasar med svällande ballonger, och här och där en tigerunge eller hundvalp som representerar sig själv. Ibland känns målningarna som illuminationer av en utklippt bit ateljérymd komplett med arbetsmaterial, rekvisita och en konstnär med färgfläckar på tröjan.
      Kanske finns också en ansats till självsyn med hjälp av symboliska metaforer som hos en Louise Bourgeois eller Frida Kahlo, men med de bitande absurditeterna i avtagande har Fernström ingen motsvarighet till Kahlos mexikanska andaktsbilder att ösa kraft ur. I den tematiska verktygslådan skramlar nordisk naturromantik ifrån förra sekelskiftet. Här finns också nyandliga inslag; beskrivningar av koncentrerad klarhet och längtan efter en djupare närvaro.

Man kan ställa sig frågande till en del lösningar när det gäller proportioner. Det finns till exempel ingenting i den konstnärliga grammatiken som förklarar varför kattungar, tigrar, bebisar och andra detaljer i målningarna är alldeles för stora om man ser till rent perspektivistiska regler. Inkonsekvensen riskerar sätta krokben för betraktarens upplevelse av konstnärens bildvärldar. Samtidigt är det uppenbart att Linn Fernströms stora och entusiastiska publik inte hänger upp sig på detaljer. De älskar en konstnär som vill berätta om stora känslor.

Stockholm 2008-09-08 © Björn Larsson

"Ballongerna" 2008, 210 x 300 cm © Linn Fernström

Detalj av "Ballongerna" © Linn Fernström

"Hur, lur i träsk" 2007, 150 x 200 cm © Linn Fernström