I början av åttiotalet, när den renodlade fotokonsten i Sverige fortfarande dominerades av ett formellt modernistiskt formspråk (hjulspår i snön, fluga i fönstersmyg, mörk skogssiluett mot himmel), gärna i svartvitt och med ganska tungt bagage av formalism, var det många som upplevde Nan Goldins omedelbara och öppet biografiska fotografier som något befriande nytt.
I början av Goldins karriär var det i första hand de osentimentala och närgångna skildringarna av AIDS och drogmissbruk som gjorde det största intrycket på publiken. Och visst kommer hennes konstnärskap alltid att associeras med kontroversiella livsstilar, men i backspegeln får man nog ändå säga att det inte i första hand är motivvalen som gör Nan Goldins åttiotalsproduktion så exceptionell och stilbildande; ingående skildringar av transvestiters vardag och drogmissbruk hade gjorts förut; det verkligt nya och anslående i Nan Goldins bilder var den nästan totala bristen på distansering mellan fotografen och den som avfotograferades.
Till följd av modernismens tillbakagång har förutsättningarna för den renodlade fotokonsten förändrats radikalt under de senaste decennierna. ”Fotografiet som handlar om fotografiet” är mindre aktuellt än på länge, vilket till exempel kan illustreras med att Liljevalchs Dawid-utställning i våras hade usla besökssiffror. Samtidigt är möjligheten till ett tekniskt högkvalitativt fotograferande för var och en mer tillgängligt idag än någonsin, många har även en kamera i telefonen, vilket i förlängningen leder till ett intimare, spontanare och mindre hierarkiskt fotografi överhuvudtaget – såväl i media och reklam som i det egna fotoalbumet. Inte minst konstnärerna använder fotografiet på ett friare sätt än förut – som underlag för sitt arbete, som dokumentation av processer och som arbetsmetod.
Att se den återblickande Nan Goldin-utställningen på Kulturhuset (som tillkommit i samband med att hon tilldelades Hasselbladspriset 2007) är som att genomleva erfarenheterna av fotografiets förändrade roll inom konsten under de senaste tre decennierna. För samtidigt som Goldin var en av dem som gick i bräschen för förändringarna känns det rätt uppenbart att hon aldrig intresserat sig särskilt mycket för diskussionerna om det relationella och det intertextuella. Därför är det också bildspelet "The Ballad of Sexual Dependency", med sin historiska återblick och ackompanjerande pop- och rockmusik, som framstår som den här utställningens självklara tyngdpunkt.
Stockholm 2008-10-23 © Björn Larsson |
|
Nan one month after being battered, 1984
Med tillstånd av Matthew Marks Gallery, NY
© Nan Goldin
Greer and Robert on the bed, New York City 1982.
Med tillstånd av Matthew Marks Gallery, NY
© Nan Goldin
Guido on the dock, Venice 1998
Med tillstånd av Matthew Marks Gallery, NY
© Nan Goldin
|