Mönster och ostinerande upprepningar har i alla tider haft en kittlande lockelse för bildmakare världen över. Vi möter det hos urbefolkningen i Amerika, Asien och Australien liksom i europeisk kultur. Sedan popkulturens inmarsch på konstscenen har ornamentiken också återtagit en självklar plats inom samtidskonsten.

Jenny Granlunds återkommande användande av mönstret som platshållare tycks komma ur en fascination för kontrasten mellan det repetitiva och det organiskt flödande. Mönsterrapporter ingår symbiotiska föreningar med mandalaformer i ett bildbygge som åtminstone för stunden åsidosätter den tredje dimensionen. Teckningarna blir ett slags kartor över växande organismer sedda ur fågelperspektiv. Intressant är det att se hur nivå- och betydelseskillnaderna mellan stringenta former och de som tycks utförda i ren distraktion spelar med och mot varandra.

Granlunds bilder lever av en grundmurad tilltro till teckningen som ultimat medium, och inte enbart som primärstudie. Blyertsens valörskala nyttjas till det yttersta liksom mönstrens synkopiska kraft. I de fall Granlund tar in färgen i bilderna är det oftast i form av kontrasterande accenter som än tydligare markerar gråskalans rika fullhet.

Vänder man sig mot den internationella konstscenen har Jenny Granlund flera själsfränder, där brasilianskan Beatriz Milhazes kanske är den mest kända. Men när Milhazes ger färgackorden en ledande roll låter Granlund den silverskimrande blyertsen tala. Granlunds formvärld har stundtals också starka orientaliska drag. Den så kallade synkronicitetsprincipen (att fenomen uppstår samtidigt men till synes oberoende av varandra) får stå som förklaring för övriga eventuella likheter.

Stockholm 2008-10-23 © Leif Mattsson