Sökandet efter det magiska ögonblick när något på ett fullständigt självklart vis blir vad det är kostar på. Det vet varje poet och målare. Men har man väl gjort vandringen en gång och nått målet, frestar den till nya mödor. Problemet är att euforin som ledsagat den första upptäckten inte infinner sig igen med en upprepning utan ständigt kräver nya och mer fördjupande offer. Stenen uppför berget måste sättas i rullning igen.
Jag delar ateljéhus med Yvonne Jeppsson och har därmed på avstånd kunna följa processen med den förbaskade stenen, som vissa dagar är för övermäktigt tung. Andra dagar har den lurat henne genom att visa sig vara av papier-maché, men med sådana vinster nöjer sig inte Yvonne.
Utgångspunkten är ofta rörelsen, den rytmiska gesten. Den slungas ut på den vita duken och leder sedan i bästa fall till den punkt där det uppenbarade, det självklara inte berövas sin gåtfullhet. I Yvonne Jeppssons fall pendlar formerna mellan att rymma en annalkande inre-organisk sprängning och en florstunn satir, en nödvändig drift med de hårt uppställda kraven. Smärtan övergår i ett knipslugt leende. Se där, precis när det såg som mörkast ut blev jag vad jag är, tycks den lite ömkligt komiska figuren i målningen ”Piruett” utbrista. ”Svårare” än så var det inte. För betraktaren erbjuds en serie i bästa mening ärligt syftande offer. Sköra och utlämnande är de men alltid tillräckligt undanglidande. Vänligt men bestämt avkrävs även vi en motsvarande insats.
Stockholm 2008-01-08 © Susanna Slöör |
|
"Piruett",
olja på duk, 100 x 74 cm
© Yvonne Jeppsson
"Hyllning till Chardin",
olja på duk, 76 x 51 cm
© Yvonne Jeppsson
|
