Thomas Karlssons obestämbara objekt i hårt gips, ett tandtekniskt material, retar sannerligen lusten att tolka. Materialets benfärger för tanken reflexmässigt till ett naturhistoriskt museum och dess paleontologiskt intressanta lämningar. De vaga huvudliknande formerna kanske tillhörde en avlägsen släkting till människan och det genomborrade äggskalet en sedan länge försvunnen art. Men tolkningarna slirar och får inte riktigt fäste på de objekt som tanken så längtansfullt vill behärska. I ena rummet är de besynnerliga föremålen placerade på vita hyllor i ordnade rader och kolumner. I det andra är de monterade utskjutande från väggen i molnformation.
Den första gruppen av objekt har skapats genom att gipsen fyllt mellanrummen mellan uppblåsta långsmala ballonger, sådana man kan böja till lustiga figurer av. När massan stelnat har de positiva formerna punkterats. Kvar blir dessa märkliga huvudformer eller genombrutna behållare.
Tillvägagångssättet i den andra gruppen är liknande, men här har sammanfogade bollar utgjort den nu avlägsnade stommen. Svärmen av figurer antar torsoliknande skepnader och tanken jagar vidare längs korridorerna i det konsthistoriska bildförrådet. Där finns slagna eller vilande hjältar från hellensk tid, fast i miniformat. Men det är ju naturligtvis helt galet att låta sig förledas av dessa historiserande och organiskt verkande spår.
Kanske ska man låta sig nöja med att konstatera att man inte kan låta bli att läsa in betydelser i dessa objekt, att vi inte med lätthet kan acceptera dem utan en ordnande gestalt. Jag skulle också kunna se dem som en sorgesång, elegi, över värdet med en konstnärlig gestaltning över huvud taget. Dessa tongångar genomsyrar påfallande ofta dagens konst, ofta indirekt alstrade, ur tabuet att värdera arbetet utifrån den rent visuella formen och gesten. Det ska bli intressant att se vad detta så småningom kommer att leda till.
Stockholm 2008-02-13 © Susanna Slöör |
|
© Thomas Karlsson
© Thomas Karlsson
© Thomas Karlsson
|
