”Dörren är öppen men trög. Så ta i.” För några veckor sedan damp det ned en inbjudan att se konst utanför institutionernas och galleriernas hägn. Mejlet kom från skulptören Lars Kleen som fram till ungefär mitten av maj håller verkstaden öppen ”i stort sett dygnets alla ljusa timmar”.
Senast man hade tillfälle att ta del av Kleens monumentala verk var förra hösten på Konstakademien. Nu finns möjligheten att se det senaste årets verk, innan det monteras ned i väntan på ett rum, helst vitt. Kleen arbetar med konstruktioner på plats, varken skulptur eller arkitektur, och utvinner en sällsam poesi ur de problem han ställer upp. Här sätts hållfastheten på svåra prov, och godkänns slutgiltigt av gravitationen som tyst medhjälpare. De konstruktiva lösningarna tillfredställer inget som helst nyttoperspektiv, hur experimentellt högtstående och oklanderligt hantverket än är. Att det går att skapa vardagsmagi med hjälp av kasserade plankor till byggnadsställningar är i Kleens värld något fullkomligt naturligt.
Den pjäs som möter en fyller upp verkstadens kyrkoliknande rum. Tanken går till ett segelfartyg, ett stolt skepp, som kraftfullt kränger när vinden fångats i dess fullsatta segel. Men överst på fundamentet, bestående av paket av byggställningplank och ett till synes skirt korsverk av reglar klädda med tidningspapper, blottas ett hus med tak och väggar av soltorkat, handgjort tegel. ”Teglet” är i själva verket gjort av betong och vikten som konstruktionen bär är ansenlig. Ett litet hem skeppas ut i rymden och utmanar samtidigt tyngdlagens gränser för vilka rörelser den ytterst tillåter. Den stolta rörelsen bär den till uttrycket något ömkliga behållaren för trygghet och själslig hemvist. Paradoxen skapar den spänning som Kleens verk ofta genomsyras av, som tyst tränger igenom trots det skenbara lugnet på ytan.
Stockholm 2008-04-23 © Susanna Slöör |
|
© Lars Kleen. Foto Susanna Slöör
© Lars Kleen. Foto Susanna Slöör
|
