”Herrarna är politik och makt. När jag arbetar med dem märker jag också hur de är mina projektioner. De är visionärer, strebrar och skuldbeläggare. Men det är också jag.” (Lotta Lagercrantz)

Herrarna i Lotta Lagercrantz tappning är rätt små och ömkliga figurer. Huvudformen sitter på en hårt lindad kropp. Kärnan av gjutet byggskum täcks av en skyddande hud av tidningspapper. Dagspressens rubriker om alla världens illgärningar och bilderna av missdådare hjälper till att berätta sin utvalde herres historia.
    Lotta Lagercrantz mixtrar leklystet med sina dockor och bearbetar sin egen maktlöshet eller vilja till makt. På Konstakademien har de små kraftlösa maktpaketen placerats i grupper som Lagercrantz i tanken dirigerar och låter agera. I ”dockskåpsleken” ingår ”medlöparen”, ”diktatorn”, ”pedofilen” och ”nattklubbsmannen”.
     När Lotta Lagercrantz friskt bjuder på sina visioner om rötterna till världens ondska skapas en direkthet som stundtals påminner om debattsituationerna i

morgonradions ”Ring P1”. Stundtals är de brännande klarsynta. Stundtals är de outhärdligt förryckta. Men med humorn och en bitande självreflektion som ledsagare förfaller inte spelets ledare till en alltför ensidig eller förgrovad beskrivning av världen. Snarare bjuder Lotta Lagercrantz alla vanmäktiga i vardagen på en möjlighet att tillfälligtvis kasta om perspektiven. Att förminska den överlägsne är en effektiv strategi för att nå upprättelse och skapa en läkande balans.
    Något påminner det om barnets kompenserande lekar med sitt ovanifrånperspektiv i förhållande till de ingående tingen i lekens spel med relationer.

På ett utmärkt vis levandegör Lotta Lagercrantz hur viktiga positionerna är (direkta och indirekta) som konstnär, verk och betraktare intar i ett rum. Och finns det ett mer effektivt sätt att punktera inrotade föreställningar än att dra ett löjets skimmer över dem.

Stockholm 2008-11-12 © Susanna Slöör