Det är första gången som Magnus Larsson visas på en separatutställning på ett Stockholmsgalleri. Han tillhör en av dem som inlett karriären med att etablera kontakter i utlandet. Helt okänd för publiken lär han knappast vara då han utsågs till Beckersstipendiat år 2003, med tillhörande utställningen på Färgfabriken.
       Senast jag såg Magnus Larssons ”porträtt” utförda i en fotorealistisk teknik, men med dragen och särskilt ögonen uppförstorade likt gatukonstens ”gråtande barn”, var på Saltarvets konsthall i Bohuslän år 2005. Den förfördelades blick mot en solkig bakgrundston stirrade då uppfordrande mot betraktaren som en stum men tydlig anklagelse. På Milliken upprepas akten, men nu har figurerna gått in i ett gåtfullt förbund med sig själva. Alienationen är ett faktum, vilket man anade redan tidigare.

Ansiktsdragen har ersatts av ett konstruktivt facettbygge, som troligen inte bör ses som en konsthistorisk referens. Snarare kan man tänka sig att inspirationen kommer från datorns 3D-animerade spelvärldar. Här ser vi halvfabrikaten, den digitala världens frilagda skelett och köttdelar som huden vanligtvis täcker.
       De tomma ögonhålorna och munnarna påminner om pedagogiska leksaker för barn, där klossar i motsvarande form ska tryckas in genom håligheterna. Är det en metafor för den ångestladdade tomheten som Larsson serverar oss. Jag tror snarare att man kan se dessa anonymiserade behållare som ett annat uttryck för varningsklockan, som klämtade i de tidigare porträttens fuktiga ögon. Anklagelsen får man formulera själv.

Stockholm 2008-05-28 © Susanna Slöör

© Magnus Larsson