"Gunnar Löberg är en bisarr och högst egenartad människa, full av skärande motsatser." kan man läsa i utställningskatalogen från 1952. Löberg (1893-1950) hade då just avlidit och hyllades med en resumé över utställningarna på Konstnärshuset mellan åren 1927 och 1939. Totalt blev det nio stycken, minnesutställningen 1953 inräknad.

Vem var då Löberg? Ja, att döma av Bengt V. Walls text samt de nu presenterade målningarna var han en rastlös själ och en orolig sökare, och då inte enbart inom konstområdet. Innehållsligt och bildtekniskt är det svårt att placera honom. Han är ömsom kraftfull expressionist och ömsom poetisk naivist - men egentligen ingetdera. Det är förbryllande och samtidigt fascinerande att konstatera vissa likheter med delar av vårt samtida figurativa måleri. Och stilbrotten, exempelvis genom de ofta återkommande clownerna, är närmast postmodernistiskt bildraserande. I vissa fall närmar sig Löberg till och med det som långt efter hans död kom att benämnas "Bad Painting" med kitschiga inslag som söta hundar och gulliga flickor i vackra klänningar.
     Kanske skulle man kunna jämföra honom med en annan särling, Dick Bengtsson, men det är ändå inte helt rättvisande då Bengtsson använde sig av en tydligare ironisk distans. I Löbergs fall tycks stilbrotten mer naivt oreflekterade, vilket leder honom till ett konstnärligt mellanläge. Ja han faller egentligen utanför alla komparationer och det är inte ens alltid intressant att söka efter influenserna. Nej, jag skulle vilja säga att man bör möta Löberg utan alltför tyngande konstkritiska ambitioner. Då framstår han som ett fräckt anakronistiskt inslag i det dystra novembermörkret.

Stockholm 2008-11-04 © Leif Mattsson

"Clownernas avfärd från New York" ",1940, olja på duk,
© Gunnar Löberg / Åmells

"Röd hund i bergslandskap", 1941, olja på duk
© Gunnar Löberg / Åmells