Om allting i tillvaron endast bestod av det vi närmast omedvetet anar om dess innehåll, skulle den kanske se ut som en målning av Harald Lyth. Rummen och tingen i hans värld visas genom stämningen de försätter oss i.  Svindlande associationsbanor breds ut framför oss, färdiga att rutscha genom. Var och en väljer med det egna minnet och erfarenheten som biljett sin utstakade eller framkomliga väg. Harald Lyths till synes eteriska rum kan vid ett första påseende möjligen uppfattas som opålitliga stöd. Men om man finner sig i att insvepas, lutar uppmärksamheten och låter den falla fritt som en kropp in i bildrummet, tar innehållet märkbart väl hand om dig. Det famnar och omsluter, stöttar utan att ge en för stadig grund att stå på. De skira dimmorna visar sig innehålla en fastare substans än den vanliga världens flyktiga vattenångor.

På Thielska Galleriet visas en retrospektiv utställning, som på ett övertygande sätt summerar detta konstnärskap. Den naturliga uppdelningen i galleriets olika rum fungerar utmärkt som olika självständiga vagnar – fastlänkade men i sig fullkomliga enheter. För min del besvaras en fråga som jag undrat över när det gällt kronologin i Harald Lyths måleri. Hur hänger de tidiga genomkomponerade rummen, inspirerade av Vermeer-målningar, ihop med den till synes upplösta värld som senare infinner sig? Har de alls ett samband?
      Här blir det uppenbart att det är stämningen, ogripbar och paradoxal, i 1600-talsmästarens små, slutna och strängt komponerade bildrum som transponerats. Kanske man skulle kunna beskriva det som att det är upplevelsen av en Vermeer-målning som Lyth arbetat med, och som fått sin naturliga fortsättning senare. En upplevelse, som för min del, trängde undan intresset för hela Louvrens målerisamling efter mötet med ”Spetsknypplerskan”. Man drabbas av en svindelliknande känsla, där ljuset i Vermeers pärlemorskiftande bakgrunder får dessa små underverk att expandera och fullständigt omsluta en.
      Att fallen sker lika fritt in i Lyths bildvärldar, både tidiga som sena, blir därmed fullständigt självklart.

Stockholm 2008-01-17 © Susanna Slöör

"Interiör I", 1973-74, olja på duk, 178 x 153 cm
© Harald Lyth

"Tabula rasa", 2006, olja på duk © Harald Lyth