Galleri Loyal har redan från starten fokuserat på det unga måleriet, främst då det transatlantiska. Positionen som målerisk experimentbastion med kopplingar till ”street art”, graffiti och cartoons förstärks ytterligare när nu Eddie Martinez gästar galleriet för tredje gången.

Martinez anknyter till en expressiv tradition, men inte nödvändigtvis som en lydig lärjunge. Hans inspiration baseras på vardagens minimysterier − tingen i ateljén, ansiktena, blickarna – snarare än på någon konsthistorisk hierarki. I de fall man kan spåra frändskap med äldre målare kan de faktiskt vara oavsiktliga.
      Där den förra utställningen (2006) visade prov på en medveten naivisering, framför allt i teckningarna, är den aktuella snarare sökande expressiv. Visst finns de naiva inslagen kvar men en mer komplicerad bildbyggnad har tillkommit, liksom en svartare underton. Det tilltagande självförtroendet har berikat måleriet och ett drag av tyglad panik lägrar sig över bilderna. Något man även kan finna hos en målare som Jarl Ingvarsson. Men jag är övertygad om att Martinez knappast har blicken fäst vid en svensk konstkanon, även om hyllningen till galleriets närliggande restaurang i form av en svensk flagga mycket väl skulle kunnat signeras Ingvarsson.

”Det är känslan som bör laddas upp med tankar och inte tvärt om…” skrev Erik Lindegren i BLM för över sextio år sedan (1946). Påståendet är lika aktuellt idag, och kanske än mer provokativt. För det innebär att det Martinez gör när han låter känslan fyllas av tankar, är en motsatt strategi än den hos merparten av den samtida konceptuella konsten. De fall där tankarna i efterhand fylls med känslor får ofrånkomligt ett religiöst konstruerat drag, och det är detta man slipper se hos Martinez.
      Martinez vill, liksom flertalet konstnärer, enbart verka genom sina bilder. Så i denna unikt förmedlande roll får man ta verken för vad de är, som jublande färgkaskader eller vinglande balansakter − ett val med ett avspänt demokratiskt drag, den erfarne kan se de konsthistoriska parallellerna medan den nyfikne kan fascineras över penselstråkens ärrbildningar. Men bildbyggenas komplexitet kan nog bara den se som ”varit där”. De är i flera fall dolda under en gäckande humoristisk yta. När strukturen till sist uppenbarar sig får den självklarhetens namn, och verken ytterligare en avgörande dimension.

Stockholm 2008-06-02 © Leif Mattsson

"It's Up To You & Me Brother #3", 2008, 101,5 x 152,5
Akryl, olja, färgpenna & sprayfärg © Eddie Martinez

"Barbour, Barbar, Rabarber" 2008 c:a 40x30
Akryl & olja © Eddie Martinez

"Untitled¨, 2008, 101,5 x 152,5
Akryl, olja, färgpenna & sprayfärg © Eddie Martinez