I början av åttiotalet bröt en ny figurativ konstriktning mark i den västerländska kultursfären. Den var delvis en förlängning av den tyska nyexpressionismen från sjuttiotalet men dess ursprung var Italien. Konstriktningen fick (av kritikerna) namnet "transavantgarde" och två av de mer namnkunniga konstnärerna var Sandro Chia och Franscesco Clemente.
     Nu kan man på Galleri Loyal få återuppleva något liknande en reminiscens av detta transavantgarde, men naturligtvis i uppdaterad form. Det är den Seattleboende Taylor McKimens (f. 1976) som presenterar sig genom ett slags figurativ destruktivism i de äldre italienarnas anda.

McKimens arbetar kumulativt, adderande former till varandra i vad som verkar vara ett fritt associativt flöde. Absurda scenarier byggs upp som spelplats för de grovt frammejslade figurerna. Äckel och humor är återkommande inslag i ett måleri som delvis (i kontrast till det initiala intrycket) har en relativt skolad karaktär, exempelvis i uppbyggnaden av figurernas volymer. Men samtidigt finns där ett anarkistiskt anslag - en ren förstörelselusta. Min association till Sandro Chia gäller framförallt kompositionerna, men människoskildringarna är mer av Clementes märke - en dystopisk misantropi med den svarta humorn som verktyg.

Det McKimens bygger upp, river han ned i nästa stund. Ett "skönt" porträtt kladdas ned med cartoonliknande "droppande" färgfläckar. Serietidningsestetiken är genomgående, vilket samtidigt distanserar McKimens ifrån en alltför finkulturell tolkning. Där är han emellertid inte ensam. De medvetna lånen från subkulturer ser vi i mycket av dagens nyfiguration. Men det McKimens gör är ändå något eget och annorlunda - åtminstone för den svenska konstscenen.

Stockholm 2008-01-31 © Leif Mattsson

"A SONORAN SNOWMELT", 2008, 228,5 x 244 cm,
Akryl, flash och gouache på duk, © Taylor McKimens

"GUM PORTRAIT B" (vä) och "GUM PORTRAIT C" (hö)
2008, 43 x 35,5 cm, Akryl, flash och gouache på duk,
© Taylor McKimens