Omkonst - Marilyn Minter, Andréhn-Schiptjenko

www.omkonst.com:
Skönheten och äcklet
Marilyn Minter, ”The Pam Show”, Andréhn-Schiptjenko, Stockholm, 23/10-16/11 2008
Text: Magdalena Dziurlikowska

Skönheten och dess plastiska gräns mot äcklet är Marilyn Minters arbetsfält. På 60-talet stod Minters drogade mor framför hennes kameraöga och sedan har det fortsatt med glamour och smuts i alltmer utstuderade kompositioner. Närbilder på hud slemmig av svett och glitter, en kristallglansig salivsträng ur blodröda läppar, stilettklackar i stänkande brunsörja och fetsvart jord under lackade tånaglar. Starka är bilderna på de spacklade munnarna proppfulla av smycken. Kvinnor kvävda och kedjade av pärlor och guld eller vidunder som spyr upp frosseriet som språk? En barockens fru Fortuna för vår tid.

”The Pam Show” är Marilyn Minters tredje utställning hos Andréhn-Schiptjenko och de anonyma, sargade skönheterna har ersatts av utvikningsbomben Pamela Anderson. Stjärnan blickar ofokuserat ut i intet och ett sagoskimmer lägger sig över kroppens hud liksom bildens yta. Allt är fräknigt av glitterströssel, reflexer och blänk som i fotografiets oskärpa blir till små ljuskulor. Stora såpbubblor svävar fram, minner om förgänglighet, och man känner nästan deras ”popp” i små explosioner som skulle göra scenen än mer sliskig. Pamela stiger fram ur den suggestiva jolmigheten som en blöt, stripig Venus med ihopkletade ögonfransar.

Minter har sagt att hon ville ”få fram bilden av en snäll och empatisk person som inte kan tolerera att man behandlar djur illa”. Det är inte det man upplever. Istället visas fördrömd, stiliserad tomhet och visst fungerar det inom sina gränser. Målningen ”Barbed Wire” gjord med halvgenomskinliga färglager på metall är hallucinatoriskt bitterljuv. Såpbubblornas milda regnbåge kontrasteras mot den tatuerade taggtråden och kompositionen klingar som en speldosa. Fotografiet ”Centerfold” är häftigt med Pamela Anderssons porrigt hårda skönhet och det löddrande skummet som verkar riktigt hårt och kallt det med. Överhuvudtaget ger bilderna plats för en kylslagen eftertänksamhet när den snart sextioåriga Marilyn Minter avbildar den fyrtioåriga Pamela.

Utställningen igenom behåller Marilyn Minter stilen och gör Pamela till sin egen med hjälp av väl inövad estetik. Samtidigt är det något som inte är fullgånget. Kanske lägger sig en individ i vägen, Pamela, som Minter vill göra rättvisa. Minter kan inte härja hänsynslöst med henne och det är inte heller målet, men i sin strävan att porträttera en person tappar hon greppet om det som är hennes styrka: den ursinniga blandningen av frånstötande och förförande i porträtterandet av motstridiga känslor.

Andréhn-Schiptjenko | Omkonsts startsida