När många av de äldre modernistmålarna fastnat i monotona upprepningar kan det vara uppfriskande att se hur den något yngre generationen tar sig an ett senmodernistiskt bildtänkande. Harri Monni är en av dem som anknyter till det musikaliskt inspirerade måleriet från sent 1980-tal, och han gör det med den äran. Här finns rytmkänslan, upprepningarna i ytplanet, de komplexa bildstrukturerna samt ett medvetet arbete med pauser och crescendon.

Som grund ligger naturligtvis fyrtio- och femtiotalens experiment i abstraktionens namn, men Monni presenterar genom sin något ovanliga collageliknande teknik och sin organiska figuration en uppdaterad version utan tyngande pretentioner. Det är inget allomfattande kosmos han söker skildra, snarare då en oskuldsfull målerisk eufori - en hyllning till ögats förmåga att blixtsnabbt särskilja de tusentals variationerna i ett träds grenverk eller i de virvlande lövsamlingarna om hösten.
      Men även om associationerna löper i figurativa banor är Monnis former i sig själva snarast abstrakta. Med tvär grinighet kämpar de för sitt livsrum, de väsnas, larmar och stör samt lägger sig hindrande över tidigare målade former.
       De tysta pauseringarna är därför välgörande och möjligen lite för sällan återkommande. I några fall finns också en antydan till mönsterrapporter, men klokt nog tillåts de aldrig spela huvudrollen.

Som självklart starkast framstår de bilder där det rytmiska kaoset medvetet tyglats, likt i målningen nederst till höger, och där staccatots upphetsande tempo fått en modererande motpol. I färgtystnaderna laddas förväntningarna och ögonen tvättas inför nästa solonummer.

Stockholm 2008-03-19 © Leif Mattsson

© Harri Monni

© Harri Monni