Äntligen, får man säga, har konstälskarna fått möjligheten att skapa sig en förstahandsbild av den i stora kretsar så upphöjda människoskildraren Alice Neel (1900-1984). Med ett drygt tiotal målningar presenterar Moderna Museet henne i den nystartade serien "Nu". Visst hade det varit önskvärt med ett större urval, för hennes produktion är både intressant och omfattande, men kanske öppnar ändå denna introduktion för en större presentation i Sverige så småningom.

I sökandet efter det allmänmänskliga bjuds konstnären stundtals på underbara resor. Så färdades Alice Neel genom sina humanistiskt färgade målningar på en livsresa som knappast kan beskrivas som rak och självklar. Hon föddes 1900 i Merion Square, Pennsylvania och fick sin konst- och designutbildning i 1920-talets USA. Men fram till den ikonstatus som feministisk inspiratör hon fick på 1960- och 70-talet var sträckan lång. Hennes liv var också bitvis mycket tragiskt, bland annat dog hennes första barn redan vid två års ålder. Och hennes första äktenskap var allt annat än lyckligt.

Som konstnär hämtade Neel tidigt inspiration från den latinamerikanska folkliga målartraditionen. Hennes förste make var den kubanska målaren Carlos Enriquez och hennes konstnärskarriär startade med en separatutställning i Havanna år 1926. Senare kom hennes intresse gradvis att förskjutas emot den europeiska konstscenen, och framför allt då den franska. Man ser i verken från denna tid tydliga spår av både Matisse och Picasso. Hennes kompositioner och framför allt linjeföringen blir då alltmer drastisk och effektiv. Samtidigt vårdar hon hela tiden det humanistiska arvet; människorna i hennes målningar tycks livs levande och skildras oftast helt utan heroisering.
      Den målare som inte "sett" sig själv blir knappast någon god porträttör. Neel har i sanning både sett och förstått sin egen fysiska skepnad. Och hon låter modellerna "låna" hennes ögon. Det är Neels blick som återkommer i verk efter verk. Ett tydligt drag av projicerat självporträtt, oberoende av modellernas kön eller ålder, präglar stora delar av hennes produktion.
      Ibland får man höra att hennes teckning tenderar att dra åt det illustrativa hållet. Och visst kan man tycka att de omskrivande konturlinjerna känns daterade. Men jag ser personligen inte det som något större problem. Hennes syfte var så ärligt att tekniken stundtals fick underordna sig avsikten. Dessutom finns det ett flertal porträtt på den aktuella utställningen där tekniken bör övertyga den mest hårdhudade skeptiker. I dessa skildrar hon människorna med djup psykologisk skärpa; det är som om de vore symboler på individnivå och man kan nästan ana orden "Se människan" påmålade direkt på huden.

Stockholm 2008-09-15 © Leif Mattsson

"Don Perlis och Jonathan" 1982 © Alice Neel

"pregnant woman" 1971 © Alice Neel

© Alice Neel