Mia Sundberg Galleri är det senaste att ansluta till Stockholms nya galleristråk vid Hudiksvallsgatan. De nya lokalerna är luftiga och ljusa, vilket passar den första separatutställaren Patrick Nilsson väl.
     Detta är Nilssons tredje utställning på galleriet, de tidigare således i den betydligt mindre lokalen på Skeppargatan. Nu kan han breda ut sig i drygt meterstora format, vilket möjliggör för ännu mer myllrande scenariebyggen, samtidigt som den ödesmättade dramatiken blir rent fysiskt påtaglig.

Bilderna är stramt uppdelade i betydelsenivåer: först de gråtonade himlarna där blyertsen avkrävts sitt yttersta ur valörhänseende, sen de folkhemska monotona husfasaderna i dämpade pastelltoner och slutligen de vita markytorna (själva scenen) där ett myller av människor uppför en välregisserad våldsteater. För det är just så de upplevs, människorna i Patrick Nilssons bilder, som skådespelare i färd med att uppföra ett förprogrammerat ritualiserat våld. Det distanserat maskinella understryks också av sakligheten i själva beskrivningarna. Men jag ser inget tecken på cynism, likt den i Kubriks film "A Clockwork Orange", även om våldet delvis är av samma art. Snarare finns här en insikt om grymhetens hegemoni i vår vardag.

På samma sätt som man kan uppleva en målning av Bruegel som idyllisk (ända tills man börjar ana det obarmhärtiga i människoskildringarna), kan man i Patrick Nilssons bilder förföras av ytornas dekorativa spel. Men det är inte där - i förförelsen - bilderna hämtar sin kraft. Nej, den kommer snarare ur den lyckade kombinationen av romantisk dramatik och saklig sannskildring.

Stockholm 2008-01-17 © Leif Mattsson

"The Big Darkness", 2007, 144 x 178 cm,
pastell, blyerts och kol på papper, © Patrick Nilsson

"Oceans of Grey", 2007, 118 x 178 cm,
pastell, blyerts och kol på papper, © Patrick Nilsson