I skuggen av ”Den stora färgskrällen” på Liljevalchs som smäller av om någon vecka så skramlas det även med färgen på Waldemarsudde denna höst. Om man ursäktar lustigheten, så kommer det säkert bli intressant att jämföra Helmer Osslunds sprakande norrländska landskap med verk av eleven Leander Engström samt dennes kolleger Sigrid Hjertén och Isaac Grünewald.

Helmer Osslund, Höstafton, "Nordingrå", 1924, Olja på duk, 173 x 273. Foto: Göteborgs konstmuseum

Helmer Osslund tillhör en generation klämd mellan de ovan nämnda Matisse-eleverna och den första generationen konstnärsförbundare samt tongivande svenska naturmålare som Carl Larsson och Bruno Liljefors. Född 1866 i Medelpad som Jonas Helmer Åslund, bytte han "Å" mot ett "O" under den knappa årsvistelsen i New York som 20-åring. Dubbla ”S” i efternamnet var en eftergift mot fransmännen under studietiden i Frankrike några år senare. I en av de akademier han frekventerade var Paul Gauguin lärare under någon termin. Med begränsade medel och under umbäranden lyckades han hålla sin bildningsresa ute i Europa vid liv några år i mitten av 1890-talet.

För den stora publiken är det nog som norrlandskildrare han mutat in sitt revir. Den första resan till Lappland ägde rum 1905 samma år som han blev bekant med Leander Engström i Sundsvall. Allra helst ville han komma åt de färgmättade höstlandskapen som bredde ut sig redan från augusti och framåt. Grönskan eller ”spenaten” under sommartid var inte lika fascinerande. Lena Holger, utställningens projektledare samt författare till den ackompanjerande boken (Helmer Osslund, Carlsson Bokförlag, 2008), ger däri en såväl lättillgänglig som djuplodande introduktion till detta konstnärskap.

Helmer Osslund, "Utsikt från Klocka", 1911, Akvarell, 26 x 56. Foto: Nationalmuseum

Osslunds insupande av vidder och orörda älvar slår an en romantisk sträng som många svenska målare satte i vibration under 1900-talets första hälft. Bara några år efter skildringen av vilt framforsande vatten tuktas dessa till lydiga redskap i industrialiseringens och urbaniseringens spår. Frågan är om inte målningarna av dessa svenska naturskildrare på randen till denna kraftfulla samhällsomvandling kommer att bli allt mer åtråvärda framöver. Ett stänk av nostalgi fanns där inympad i dem redan under tillkomsten. Dessa svunna eller övergivna idyller tillhörde motivkretsen bland konstnärerna även under det svenska måleriets ”guldperiod”, folkligt och intressemässigt, på 1930- och 1940-talen.
     Fast det är kanske först idag eller i en nära framtid som man fullt ut kommer att kunna fatta vidden av dessa förlorade landskap och miljöer. Eric Hallström skildrade också Ramsele och Faxälven på 1910-talet och senare sökte sig Sven X:et Erixson bland andra norrut. Hans Wigert tillhör också den skaran. I Osslunds spår, inte minst måleriskt, kan man även finna kolleger som Rolf Hanson och Karin Mamma Andersson.

För att kunna göra sina studier inför denna storslagna natur använde sig Osslund av smörpapp som underlag - enkelt, praktiskt och bekvämt inte minst för viktens skull på vandringarna. Men smörpappret har andra förtjänster även om dåtidens samlare klagade över beständigheten i materialet. Färgen kan hållas flödig och summarisk på ett sätt som en sugande duk sätter stopp för utan rikliga tillsatser av lösningsmedel.
     Målningarna på papp kunde senare fungera som förlagor till mer ambitiösa omformuleringar av upplevelserna direkt inför landskapet flera år senare. I exempelvis ”omtagningarna” från 1920-talet av den fågelperspektiviskt upplagda ”Höstafton, Nordingrå” från 1910 har bilden återkallats med hjälp av minnets idé- och innehållsmässigt förtydligande drag. Fabuleringsviljan och reduktionen närmade sig efter ett kvartssekel den franske läromästarens uttryck, men ärligen förtjänat och silat genom ett eget temperament.

Stockholm 2008-09-25 © Susanna Slöör

Waldemarsudde | Omkonsts startsida