Filmen Per Speculum börjar i ett gungande porträtt av några engelska barn på ett gärde som motvilligt låter sig betraktas av kameraögat och slutar med att samma barn sitter på grenarna i ett träd och skickar solkatter ut mot kameran och betraktaren. Trädet, upptänt av ljus, liknar på sätt och vis något man ser på en fest, eller utanför en italiensk trattoria på kvällen, men vad vi i själva verket betraktar är en diskussion om tolkningsföreträde. På sina knappt sju minuter hinner filmen beskriva transformationer på flera olika nivåer: politiskt, socialt och kulturellt. Vi går från infångad helhet till frisläppt mångfald.

Den albansk/italienske konstnären Adrian Paci är från början målare men arbetar idag främst med film, fotografi, skulptur och installationer. Han har tidigare uppmärksammats för sina många filmer med dokumentär hemmavideokänsla med familj och vänner involverade. Per Speculum skiljer sig ifrån föregångarna på flera sätt; det är Pacis första film som är gjord utanför hemländerna; barnen i filmen är från trakterna av Milton Keynes i England där filmen spelades in. Det är också första gången Paci arbetar med ett större och mer krävande bildformat.

Noggrant utförande, ett väl genomtänkt koncept och omfattande ikonografiska sökvägar gör Per Speculum till ett tätare och mer sammansatt verk än det mesta man ser inom videokonst idag. Den mäktiga slutscenen där barnen sitter i mullbärsträdet – större än en sparbanksek – och skickar solkatter in i kameraögat har hämtat åtskilligt, episkt och bildmässigt, från europeisk och italiensk spelfilm; till exempel Bernardo Bertoluccis 1900, och det karaktäristiska surret ifrån 35–millimetersprojektorn förstärker upplevelsen av filmiskt äventyr.  

Stockholm 2008-04-03 © Björn Larsson

Ur "Per Speculum", 2006 © Adrian Paci
Med tillstånd av francesca kaufmann, Milano

Ur "Per Speculum", 2006 © Adrian Paci
Med tillstånd av francesca kaufmann, Milano