"Cast Glances" © Tony Cragg	"Det stora huvudet" © Lars Widenfalk

En av de bakomliggande faktorerna för den exempellösa framgången är säkert kombinationen av vacker natur, forntid och samtida konst. Särskilt skulptur blir ofta en alldeles speciell upplevelse när man möter den i naturen. Det traditionella måleriet kan svårligen göra sig kvitt väggen och behovet av inomhusklimatet medan skulpturen obekymrat kan vandra ut i landskapsrummet och överraska betraktaren med sin närvaro. Då, när skulpturen befriats från monumentets logik, som Rosalind Krauss formulerar det i sin berömda essay ”Skulptur i det utvidgade fältet”, kan den i stället ses i relation till platsen i vidaste bemärkelse. De enskilda verken i Pilane känns genomgående väl placerade och fungerande, fördelade över ett inte alltför stort område. Utställarna kommer från Norge, Ryssland, Storbritannien och Sverige och de visar verk i sten, företrädesvis granit, samt brons.

"Pilane sten" © Knut Wold

Stilig och självklar vilar ”Pilane Sten” av Knut Wold från Norge uppe på en klippa i det kuperade området. Sedd genom dess horisontala glipa kan himlen teckna sig blåare än någon annanstans, till och med tyngre än den granit verket är gjort av. Den horisontella formen uttrycker vila och oföränderlighet med sin tyngd och enkla geometriska teckning. Dess liggande springa blir också en symbolisk öppning inför platsen och dess historia, en passage för tiden att strömma genom. Längre bort reser sig den största av alla stenskulpturerna nämligen ”Pater Noster” av Claes Hake. Hake fortsätter sin undersökning av ett slags monumentala portformer, som byggs upp och hålls på plats av sin egen tyngd. En självklar risk med såväl Claes Hakes monumentala verk som några av de övriga verken är att de ska ta över kulturlandskapet och slå ihjäl gravfältets stensättningar och domarringar. Men, i "Pater Noster" liksom i de flesta av de övriga verken, finns en ödmjukhet inför platsen, som gör att det i stället blir den önskade dialogen som uppstår mellan nu- och dåtid. Stenen talar. Den sjunger. Tidlöst vackert i Lars Widenfalks klassiskt sköna stenhuvud, som tycks komma upp ur marken med bara det monumentala huvudet synligt ovan jord. Kanske fortsätter kroppen längre ned, som man kan känna inför Påsköns ståtliga huvuden.

"Pilane komposition" © Hagbart Sollös		"Pater Noster" © Claes Hake

Tony Craggs båda verk har en finish och ett formspråk som tveklöst placerar dem i samtiden. De skiljer sig också från övriga verk genom sitt material, brons. ”Cast Glances” har en märklig science fiction-utstrålning i sin uppbyggnad, som påminner om en anamorfos. Huvudet tycks vrida sig kring sin egen axel med svindlande fart och undflyr ögats strävan att hitta en fast punkt att fixera. Samtidigt trycks verket paradoxalt nog ihop av det omgivande landskapet och övergår efter en stunds betraktande till en tydlig mellanrumsform, precis som Brancusis ” Ändlösa kolonn”, när den placerades ute på den ungerska taigan. Även i bronsskulpturen ”Box” av Tony Cragg bryts olika formspråk mot varandra på ett fascinerande sätt. Box slingrar sig runt sig själv i en ändlös spiralrörelse med en kvadratisk mellanrumsform som markör. Det är fascinerande att vandra runt och upp och ner på kringliggande kullar för att följa förändringen i den inkapslade formen. Verket blir en bärare av tid, väntan.

"Gjennom alle" © Marit Lyckander

Marit Lyckander har i sina vita stenar gömt avtrycken av en gestalt, som ömsom framträder ömsom döljs av ljuset för handen. Bländvitt med strålande skuggor tecknar sig den sköna marmorn mot den bohuslänska graniten i ” Gjennom alle”. Samma konstnär har också gjort ett verk som känns som en hemlighetsfull grotta från stenåldern att söka skydd i. Lyckas man gömma sig därinne får man också sällskap med en uthuggen gestalt, vars blankpolerade kropp kan anas genom öppningen.
      Ian Newbery från Sverige ställer högblanka ytor mot råa i ”Black Snail”. Verket kännetecknas av en väldig energiladdning som uppstår i spänningen mellan de oavslutade, men formstarka ytorna och den påtagliga spiralrörelsen. Snigeln tycks inskriven i en osynlig kvadrat.
     ”Torso” och ”Pregnancy” av Viktor Korneev från Ryssland lyser med sin ljusa sten och framträdande figuration. Märkvärdigt sensuella trots den hårda stenen. ”Cyclic orbit” av Ann Carlsson-Korneev är desto tuffare i sin blåsvarta ton och råa ytor. En monumental ring som reser sig på höjden framför markens domarringar. Och allra högst upp stegar norrmannen Kristian Blystads ”Gående” iväg som en sagans Gulliver.
      Och alldeles intill utgången/ingången till Pilane har Hagbart Sollös från Norge placerat sin Pilane komposition, som ett direkt svar på områdets forntida stenar. Det är stämningsfullt och vackert.

Göteborg 2008-04-03 © Margareta Persson

Omkonsts startsida