Lisi Raskin har i tidigare projekt använt östtyska atombunkrar, det slitna kärnkraftverket i Ignalina av tjernobyltyp och Esrange i Kiruna som utgångspunkt för verk som ifrågasätter teknologins och vetenskapens föresatser och resultat. I utställningen Topside down utgår konstnären ifrån ett besök på den nedlagda provsprängningsanläggningen White Sands Bombing Range i New Mexico. Det var där man på fyrtiotalet provade ut vad som senare skulle komma att brisera i Hiroshima och Nagasaki.

Utställningen handlar om maktpolitiska instrument och föresatser. Men det är inte genom pyrotekniska effekter, utan genom återgivningar av kontrollrum, avfyrningsramper, materialbodar och uttjänta jeepar som konstnären skildrar och förhåller sig till vetenskapliga strategier, utrikespolitiska intressen, och propagandarelaterade beslut. Det är de ”klantiga”, kulissliknande, skildringarna av kontrollrummens apparatur som ger utställningen ett skimmer av något diaboliskt; rampernas, staketens och terminalernas arkitektur tycks härbärgera något förljuget, och bakom panelerna smyger den galne forskaren ifrån 1940– och 50–talets amerikanska antivetenskapliga skräpsciencefictionfilmer förbi. (Må så vara att de lite väl påhittiga raket- och flygplansmodellerna drar ner helhetsintrycket.) 

Av någon anledning tänker jag hela tiden på den elake grannpojken i filmen Toy Story när jag ser den här utställningen; en presumtiv diktator med osviklig talang för ondskans estetik, som vanställer och bygger om sina leksaker och tejpar fast dem vid sprängraketer som sedan ska skjutas iväg… Och vilket är det utopiska projektets slutmål? Ja det spelar liksom ingen roll, bara det blir en stor smäll! I Topside down handlar det också om storhetsvansinne, destruktivitet och trashestetik men beskrivningen tar omvägen genom en metonymisk representation, och får därmed en nimbus av mer sublim ondska.  

Stockholm 2008-09-04 © Björn Larsson

© Lisi Raskin

© Lisi Raskin

© Lisi Raskin