Quinten Massys An Old Woman (‘The Ugly Duchess’), about 1513 © The National Gallery, London. 1947 (NG 5769)		Piero di Cosimo Giuliano and Francesco Giamberti da Sangallo, architect and musician, about 1485 © Rijksmuseum, Amsterdam (SK-C-1368 with SK-C-1367)

Den italienske medeltida diktaren Dante Alighieri menade att karaktären eller människosjälen avspeglas i ögonen och leendet. Han var långt ifrån ensam om föreställningen att det går att utläsa abstrakta egenskaper och kvaliteter ur en människas anletsdrag. Riktigt när intresset återuppstod för att avbilda individen och göra denne så levande och porträttlik som möjligt går inte att avgöra. Men från 1400-talet finns åtminstone en större mängd exempel bevarade, målade på pannå eller duk. Med startpunkten lagd vid holländaren Jan van Eycks måleri från förra delen av 1400-talet följs här utvecklingen fram till och med Titian, verksam till slutet av 1500-talet.

Tullio Lombardo (about 1460–1532) A Young Couple (Bacchus and Ariadne), 1505–10 © Kunsthistorisches Museum, Vienna (KK 7471)	Guido Mazzoni, A Laughing Boy (Henry VIII?) about 1498 © Her Majesty Queen Elizabeth II

Ambitionen att fånga individens karaktär och egenskaper i bild berodde till viss del på det nyväckta intresset för det antika Rom. I Italien lånade man utseendet från mynt och avbildade människan gärna i profil, vilken dög både till att idealisera och framhäva näsan – den tydligaste formen i ansiktet. I Nordeuropa, Holland och nuvarande Belgien, drogs intresset mot ett noggrant utmejslande av ansiktsdrag, gärna i trekvartsprofil. Övergången från tempera till oljefärg medgav ett mer långsamt arbetssätt för att kunna åstadkomma detta samt möjlighet till fina fördrivningar av färgen och transparenta skikt på skikt.     På utställningen kan man på ett givande vis följa hur dessa förhållningssätt så småningom möts och uppgår i varandra. Mannen i Hans Memlings porträtt håller mycket medvetet fram ett mynt med en romersk kejsarprofil. Piero di Cosimo behåller profilen i fadern men vrider sonens ansikte i dubbelporträttet.

Uppenbart för den medeltida människan var kroppens förgänglighet i kontrast till tron på själens odödlighet. Avbildningen eller porträttet fyllde en viktig funktion för att bevara minnet av individen under själens mest kritiska fas, passagen och prövningarna av livets vandel genom skärselden. Här hade man möjligheten att tappert sona sina synder i helvetets förrum med ännu en chans till himmelsk förlösning. Med hjälp av de efterlevande människornas böner till åminnelse av den döda, skulle den resan kunna göras lite tryggare var porträttbeställarens tanke. Och vad vore då bättre än ett tillräckligt övertygande porträtt att be och meditera över, som tydligt förmedlade den avbildades förtjänster och dygder i livet.
     Konstnärerna upptäckte tidigt att naturalismen tjänade på att förhöjas och verkligheten idealiseras. En åtföljande symbolisk rekvisita fungerade även som viktigt hjälpmedel för att framhäva den avbildades dygder och nobla karaktär. Om livet handlade om att dö, så kunde döden även skänka evigt liv.

Hans Memling (died 1494) A Man holding a Coin of Nero (possibly Bernardo Bembo, 1433–1519), about 1474 Koninklijk Museum voor Schone Kunsten, Antwerp (5 DD.42) © Lukas - Art in Flanders VZW	Jan van Eyck (active 1422; died 1441) Margaret, the Artist’s Wife, 1439 Groeningemuseum, Bruges (0000.GRO0162.I) KMSKA © Lukas - Art in Flanders VZW	Giovanni Francesco Caroto (about 1480–about 1555) Portrait of a Young Boy holding a Child’s Drawing, about 1515 © Museo di Castelvecchio, Verona (5519-1B0130). Photo Umberto Tomba

Holländske mästaren Jan van Eyck signerade sina målningar som om de vore protokoll eller vittnesmål över en verklig händelse. Men också i vetskap om att den specifika konstnärliga signaturen höjde den avbildades status. Dubbelporträttet av makarna Arnolfini som även till vardags finns att se på National Gallery bildar ett nav i utställningen. Här finns alla beståndsdelar representerade: den minutiösa återgivningen av verkligheten, den mystiska symboliken samt den dramatiserande förskjutningen av proportioner. Kvinnornas pannor framhävs medan männens kranier förminskas för att tillfredställa samtida ideal.
     I porträttet av konstnärens hustru Margaret har konstnären tagit sig ytterligare friheter att experimentera med bildens betydelseperspektiv. Ansiktet framhävs medan torson och handen med giftasringen förminskas för att ge friare spelrum åt själen i ansiktets spegling. Näsan har förskjutits mer i profil för att förhöja individens karaktär. Konstnären är inte bara förmedlaren utan även skaparen.

Lorenzo Lotto (about 1480–1556/7) Portrait of Giovanni della Volta with his Wife and Children, 1547 © The National Gallery, London (NG 1047)	Attributed to Domenico Ghirlandaio Portrait of a Lady, about 1490 © Sterling and Francine Clark Art Institute, Williamstown, MA (1955.938)

För den dåtida skulptören var måttagande och direkta avgjutningar av såväl döda som levande modeller självklara hjälpmedel. Det gällde även i viss mån för målaren. Dödsmasker eller teckningar från dödsbädden användes för att återskänka livet. Italienska Ghirlandaios fina skildring av det beundrande barnbarnet i famnen på sin älskade anhörige med den kraftigt förgrovade näsan är ett exempel. Målningen är det transponerade resultatet av en teckning gjord på dödsbädden. Den av sjukdom deformerade näsan har tonats ned, blicken öppnats och mungiporna dragits upp för att älskligt möta barnets blick, den efterföljande generationen. Rötterna och släktets historia ges evigt liv.

I vår generation brottas vi likt de människor vi fortfarande är med föreställningen om att vi kan utläsa vår nästas karaktär och kvaliteter utifrån en bedömning av det yttre. Erfarenheten offras dagligdags som sanningar. Upplevelsen av Jaget, själen eller medvetandet finns där lika självklart som vi formulerar föreställningar om den Andre, eller utläser allmänna mönster och strukturer ur tillvaron.
     Konstnärernas mer eller mindre uppskattade makt att utföra miraklet att väcka den döda ytan till verkligt liv, är en föreställning som jag tror implicit fortfarande påverkar konsten. Intresset för porträttet, människoskildringen och möjligheten att ge det synliga abstrakta kvaliteter verkar dessutom mer öppet intressera igen. I vågen av figurativt måleri ser man påfallande ofta detta. National Gallerys utställning ligger inspirerande rätt i tiden.

London/Stockholm 2008-12-28 © Susanna Slöör

National Gallery | Omkonsts startsida