Jag har ibland undrat om inte våra ord träffar olika delar av känslocentrat i hjärnan beroende på vilka ljud de bibringar. Ordet "klang" och ordet "färg" bör i så fall, trots sitt betydelsemässiga syskonskap, förnimmas som väsenskilda av hjärnan. 
      På samma sätt misstänker jag att det förhåller sig med olika färger. Gult hälsas välkommen till en annan plats än det blå till exempel. Och inte ens de olika varianterna av blått får som synbilder en likartad placering.

Tankarna kommer till mig vid mötet med Lotti Ringströms färgkompositioner, vilka helt bygger på mottagarens receptivitet.
      Associationerna är annars flertaliga. Denna gång löper de exempelvis till målningar av Fragonard och hans så sensuellt böljande draperingar. Men man bör inte låta sig förskjutas alltför långt ifrån de ringströmska klangerna. Det är nämligen i den koloristiska tonträffen Ringström har sin storhet. Hon intonerar och betraktaren ljudar.

Färgen blå ser annorlunda ut än ordet stavas; Ringström ger oss förnimmelsen av blått men inte ordet "blå". Samtidigt är det hon förmedlar beroende av en "ljudintresserad" publik - "lyssnare" som är beredd att stava sig igenom klangerna. Först då öppnar sig målningarna i all sin okomplicerade renhet.
      Ringströms bilder kan annars lätt förbli slutna, speciellt för dem som enbart söker ordens bekräftelse. Nej, leta istället efter förskjutningar, pauseringar, övergångar, glissandon och staccaton så hamnar klangbilderna på de platser i hjärnan (nära lustcentrat) som alltid längtar efter ett besök.

Stockholm 2008-01-17 © Leif Mattsson

Ur Lacosteserien, olja på aluminium © Lotti Ringström

Ur Lacosteserien, olja på aluminium © Lotti Ringström