© Sebastian Goujo	© Régis-R

Att i förväg få reda på vad som skall hända i Paris kulturliv är komplicerat. Någon tidning eller broschyr som presenterar alla kommande evenemang har jag inte kunnat hitta och på turistbyråerna är man ofta mycket dåligt underrättade. Därför blev jag lite tagen på sängen när plötsligt fem stora konstmässor samt en artist book mässa öppnade ungefär samtidigt. Fiac på Grand Palais, Art Elysées utmed Champs Elysées, Slick på 5 rue Curial, Salon d´Automne vid Porte d´Auteuil, Show off på 1 avenue Gabriel samt d´Artistbook på Centre Pompidou. För er som besöker Paris kan det vara bra att känna till att dessa konstmässor dyker upp i slutet av oktober.

© Carlos Aires	© Thomas Monin

Den mest påkostade och berömda mässan är Fiac som nu återkom för 35:e året i rad. Där hittar man välkända konstnärer och gallerier och Fiac är mycket välbesökt med lång kö vid entrén. Jag väljer här att skriva lite om Slick, en uppkäftig nykomling som har tre år på nacken. Den stora mässlokalen på rue Curial, dit Slick är förlagd, kallas för Le 104 och ligger i stadsdelen 19 vid metrostationen Riquet. Franska gallerier dominerade men man kan finna representanter från många andra länder också. Något som överraskade var att så få videoverk visades och även fotot hade en något undanskymd ställning. I övrigt var variationen som vanligt stor när det gäller de konstnärliga uttrycksmedlen.

© Frédéric Clavére	© Duncan Wylie

Det är rätt vanligt att konstnärer samlar ihop en massa vardagligt skräp och strunt för att använda det i sina bilder. Tidigare visades sådant material ganska ostrukturerat på utställningar men det verkar som om att man mer och mer vill förädla skräpet och föra in det i ett tydligare sammanhang. På Slick visade Sebastian Guojo sin ”fjärilssamling” bestående av de tunna träremsor som pennvässaren lämnar efter sig. De var här fint uppsatta på sina nålar och i sin enkelhet rymde konstverken en försynt poetisk kraft. Som en kontrast till detta hade Régis-R gjort ett stort skelettmonster av gamla plastföremål och annat skräp med ljud- och ljusinstallationer i sig - ett stort, skrymmande och okoncentrerat föremål som för mig saknade all kraft.

© Sammy Engramer

Carlos Aires samling av LP-skivor var utsågade till olika figurer som med en viss humor hade ett samband med skivornas titlar. Tomas Monins stora dödskalle från 2003, som jag till min förvåning gillade, var täckt med billiga bijouterier. Med smyckena lyckades han få ytan att bli koloristiskt levande. Förmodligen var Monins skalle inte så dyr som Damien Hirsts diamantprydda kitsch som gick i London för 140 000 000 euro. Det är besynnerligt att denna kitschkonst med verk av Koons och Hirst med flera toppar auktionspriserna. Men detta har hänt förr. Vid 1800-talets slut var det inte impressionisterna som rosade konstmarknaden utan ett insmickrande och spekulativt salongsmåleri som jag ser som motsvarigheten till dagens kitschkonst.

© Frederic Nakache

På Slick fanns rätt mycket måleri ibland i kombination med installationer. Frédéric Clavéres stora mörka målning av en naken man iklädd en genomskinlig plastrock ingick i ett sammanhang med motorcykelmotorer. Verket hette ”Sainte Machine”.
      Duncan Wylies raserade hus representerade en typ av kunnigt och behärskat måleri man kunde se rätt mycket av på mässan. Rent nonfigurativa bilder och konkretistisk konst var ovanliga på denna utställning. Bland fotobilderna väljer jag ett verk av Frederic Nakache med en vilande kvinna utan batterier, en vacker men obehaglig bild. Musiken lyftes ljudlös fram med ”Partitur” av Sammy Engramer. Dagens aktuella situation får representeras med en skulptur av Eugenio Merino där en Wall-street-man har valt att inta lotusställning och meditera sig förbi alla bankkrascher och finanskriser.

© Eugenio Merino	© Erling Johansson

På dessa mässor har jag haft svårt att finna några svenska gallerier eller konstnärer. Det var bara på Salon d´Automne som Erling Johansson var representerad med en rad verk, bland annat målningen ”Utbränd”. Det kan ha funnits fler för jag såg inte allt, men någon påtaglig svensk representation fanns inte. Vad beror nu detta på? Finner våra gallerister det inte mödan värt att vara med i Paris eller är man bara lite för lata?
Kulturintresset är i alla fall mycket stort här nere och evenemangen är välbesökta.

Paris 2008-10-28 © Jan Manker

Slick Contemporary Art Fair, Paris | Omkonsts startsida