Omkonst - Kjell Strandqvist, Om ett uppdrag som inte blev av

www.omkonst.com:
ÖAR – om ett uppdrag som inte blev av
Text: Kjell Strandqvist

Jag måste erkänna att det inte var mycket jag kunde om hennes konstnärliga gärning, innan jag mötte henne på Island. Vid en debatt om konst i det offentliga rummet med bland andra representanter för de nordiska motsvarigheterna till Statens konstråd, gjorde hon en presentation av sina verk. En animerad föreställning med simultana diabildsvisningar förmedlade en paradoxal bild med frispråkiga reflektioner kring offentliga uppdrag. Hon var en frimodig person som inte verkade ta något för givet, uttryckte sig ödmjukt och med känsla för proportioner angående den konstnärliga gestaltningens roll i samhället. Med humor och allvar formulerades några av de problem som kan uppkomma i arbetet med konstverk i offentliga rum. Det var både fantasifullt och sakligt hon kändes kongruent med sitt verk, som verkade absolut förankrat i henne.
Det kanske mest överraskande var hållningen till det medium hon är förknippad med, en förvånansvärt kritisk attityd gentemot den rörliga bilden.
Här framfördes ett påstående jag inte stött på tidigare när den rörliga bildens företräden kommit på tal, som handlade om makt. Oväntat från en som själv använder sig av den rörliga bilden i sitt verk, en uppfattning som heller inte är särskilt ymnigt förekommande. Hon pekade på en aspekt som emanerar ur mediets natur, rörelsens makt över sinnena med vilken betraktarens blick manipuleras. Det är svårt att säga nej. Det förförande momentet är så starkt att man helt enkelt måste lämna rummet för att stå fri.
Den rörliga bilden reducerar alltför lätt vår frihet som betraktare. Att möta ett konstverk är en ömsesidighet, en frivillig historia med respekterad integritet för alla inblandade. Seendet är en aktivitet. Att betrakta ett konstverk är en intellektuell och emotionell aktivitet, inte ett passivt mottagande.

Hon poängterade två aspekter, permanens och offentlighet, som en konstnär måste förhålla sig seriöst till vid ett publikt uppdrag och att inte underskatta betydelsen av den arena man uppträder på. Skillnaden mellan ett galleri, museum, stadsrum eller arbetsplats är betydande. Det är olika sorters offentliga rum med mycket olika förutsättningar, vad det gäller permanens och offentlighet.
Som exempel berättades om ett verk hon utfört, där en av de bilder som infogats i ett större sammanhang kom att uppfattas som stötande. Det var ett stort verk, i en spiraltrappa genom en större kontorsbyggnad, där en mängd människor passerar varje dag till och från sitt arbete. Konstverket bestod av ett flertal fotografier och texter, ett slags collage. En av fotografierna, en naken man, hamnade i ansiktshöjd när man passerade i trappan. En bild som i ett annat offentligt sammanhang, ett galleri till exempel, säkerligen inte väckt några särskilda reaktioner kom här att utgöra ett irritationsmoment. Även om detta inte kan betraktas som en offentlig plats var det ändå många som inte bett om att få ett konstverk på halsen, som reagerade. När detta kom till hennes kännedom klistrade hon helt enkelt in en ny bild över den som väckt anstöt. Vad som sedan hände var att många reagerade på att hon som konstnär gått med på att förändra konstverket, med hänvisning till den konstnärliga friheten. En föreställning om frihet hon tyckte var enfaldig, en kliché som även omfattades av kollegor visade det sig.

Permanens är naturligtvis något relativt, som en konstnär är tvingad att hantera och förhålla sig till på ett genomtänkt sätt.
      Hon hade fått i uppdrag att för den nya schweiziska ambassaden i Berlin inkomma med en skiss på en konstnärlig gestaltning och presenterade en idé som byggde på en annorlunda utgivning av poesi. Det blev en mycket teknisk historia, en apparat som med ett urverks precision levererade små poem under höstsäsongerna. För detta hade hon låtit bygga en avancerad maskin, som vid en viss tidpunkt på året stansade och tryckte poem i form av löv. Genom ett litet hål i ambassadens yttervägg puffades de stansade och nytryckta löven ut för att beblanda sig med de naturligt förekommande.
      Ett instrument av det slaget kräver ett kontinuerligt underhåll för att upprätthålla leveransen av poetiska löv under mer än en säsong. För att försäkra sig om beständigheten av den höstliga utgivningen, ägnades både tid och arvode på projektets (relativa) permanens. En nödvändig omsorgsfullhet, som tyvärr inte alltid är självklar i alla lägen. Viss poesi tarvar sina utgivningskostnader.

Högskolan i Visby behövde nya lokaler för sin medieutbildning, som började byggas 2004 på en del av Björkanderska Magasinets gård. Baltic Art Center med lokaler på samma gård, hade tidigare vänt sig till Statens konstråd med en förfrågan om det fanns intresse för att etablera någon form av samarbete. Som projektledare hade jag ombetts undersöka möjligheterna för detta i samband med ett konstnärligt uppdrag för nybyggnaden. Samarbetet med BAC gav det konstnärliga uppdraget en annan dimension.
      Vi utformade en grupp av fyra parter, Högskolan i Visby, Statens konstråd och BAC samt en representant från Gotlands kommun för att diskutera frågan. Vid ett möte på plats med de olika intressenterna enades vi snart om att den inre gård, som bildades tillsammans med den nya byggnaden, vore en naturlig plats för ett konstnärligt uppdrag.
      Vartefter arbetet fortskred fick samarbetet med BAC finna sin form. Min uppgift var att för de olika intressenterna och Statens konstråd presentera några konstnärer som jag trodde skulle passa för uppgiften. Tanken var att en av dessa konstnärer skulle väljas för uppdraget, att inkomma med skiss på en konstnärlig gestaltning för gården.
      Här blev den konstnär jag mött på Island en given kandidat i mitt sinne, dock inte den enda även om jag förstod att andra kandidater skulle få det svårt, kanske inte enbart av konstnärliga skäl, men så är spelet. Den konstnär jag presenterade och som valdes enhälligt av alla parter var den schweiziska konstnären, Lotte Rist, en mycket namnkunnig internationell konstnär. Pipilotti Rist som är hennes artistnamn har deltagit i ett otal större internationella utställningar, utfört flera permanenta offentliga konstverk.
       Trots att hon är en av de mer intressanta konstnärerna i vår samtid, var hon vid den tiden inte exponerad i Sverige, men inte desto mindre känd. Att få henne intresserad av att utföra ett konstnärligt uppdrag på Gotland var kanske inte helt lätt. Hon var säkert en mycket engagerad person. Men jag fick för mig att just platsen skulle kunna fånga hennes intresse. Det var ju frågan om en Ö och jag fick senare reda på att hon samlar på öar och besöker Japan varje år.
Men det var som sagt en rätt knapphändig bild jag hade av hennes konstnärliga arbete, före mötet på Island.

Björkanderska Magasinets gård
Hon inkom under våren 2005 med två intressanta förslag som hade lite olika kvaliteter, men framför allt med olika kostnadsbilder. Alla parter var mycket entusiastiska över det ena av de två förslagen. Problemet var att det överskred budgeten med råge. Eftersom intresset och entusiasmen för förslaget var stort beslöts att göra ett försök att ro det hela iland med hjälp av olika åtgärder. Tanken var att delar av förslaget skulle produceras lokalt vilket undersöktes och kostnadsberäknades noggrant, sponsorer vidtalades, diskussion med konstnären om reduktion av budget, tillskjutande av extra medel från Statens konstråd och Gotlands kommun. Men trots ansträngningarna och generöst tillmötesgående från konstnärens sida lyckades man inte nå upp till de kostnader som krävdes för ett utförande. Därför lades projektet ner.

Senare under hösten 2006 hade Pipilotti Rist sin första stora utställning i Sverige på Magasin 3 i Stockholm, en levande och rik utställning av en mycket speciell och charmerande personlighet. Det är bara att beklaga att det inte blev något av det gotländska äventyret

Pipilotti Rist | Omkonsts startsida