Omkonst - Astrid Sylwan, Kajsa och Olle Nymans kulturstiftelse

www.omkonst.com:
Försvarad, förlorad och övervunnen
Astrid Sylwan, Kajsa och Olle Nymans kulturstiftelse, Saltsjö-Duvnäs 16/5 – 10/8 2008
Text: Susanna Slöör

Årets sommarutställning blir två i Olle Nymans ateljé i Saltsjö Duvnäs. Först ut är Astrid Sylwan som gick ut Konstfack för tre år sedan. Redan på elevutställningen visade hon att hon inte räds att ta sig an ett uttryck som nonfigurativt måleri med lång 1900-talshistora. Rötterna kan sökas i franskt och amerikanskt 1950-tal (Maurice Estève, Jean Bazaine, Franz Kline, Robert Motherwell, Sam Francis m.fl.) och knyter även an till 1980-talets storslagna färglyriker (Per Kirkeby, Rolf Hanson, Olav Christopher Jenssen).
Då ”modernism” närmast använts som skällsord under de senaste decennierna och Konstfack knappast gjort sig bemärkt för att lyfta fram målare är hennes prestation anmärkningsvärd. Men kanske har den samtida ”glömskan” eller ointresset rentav varit en hjälp, då hon i relativ ostördhet kunnat experimentera inom ett område som många betraktat som redan utforskat. Hur som helst övertygas man ständigt om konstens förmåga att gå i cirklar. Varje enskilt varv bjuder dock på smärre förskjutningar och nya dialekter skapas.

I Sylwans bilder känner man igen sig, utan att direkt kunna utpeka en enskild förebild. Här finns också referenser till dagens figurativa eller nivåöverskridande måleri som exempelvis till dansken Tal R för att nämna någon.
Med titlar som ”Gallantly defended, lost and conquered”, uttrycker Astrid Sylwan en känsla för processen som talar till många målare. Man kan håna den som ”heroisk”, men den uttrycker som bäst en upptäckarglädjens poesi. Här förmedlas ögonblick som liknar den magi musiken i stunden uppenbarar, särskilt den improviserade. Man måste dela musikerns förmåga att omedelbart fånga och i någon mån överraska – även utövaren själv. Har man inte den uppfattas omedelbart slentrianen och det verkligt viktiga med förmedlingen uteblir. Måleriet i dess mest nakna skepnad, fri från berättelsen, gör konstnären mer lik den framförande musikern än komponisten.
Astrid Sylwans kraft och färgkänsla övertygar så här långt. Men tjusningen, som hon säkert är väl medveten om, ligger i att fortsätta ta risken att snudda vid gränsen till det storslagna haveriet – att inte nöja sig med det redan uppnådda.

Omkonsts startsida