I sökandet efter formen framstår linjen som en hjälpsam kusin som varsamt leder till behagliga vilseplatser - orter där formen endast nödtorftigt kan dölja sin kärlek till kusinen.
     Marianne Tan låter dessa släktingar samregera. Ömsom härskar formen i hegemonisk dominans. Ömsom löper linjerna iväg, accentuerar träådringen i pannåerna och skapar nystan av vibrerande trådar.
     I den dunkelt skimrande "Natur V" uppstår ett slags terrorbalans mellan de mullrande färgformerna och linjernas rastlösa spinnande. Och de oranga collageinslagen framstår som koloristiska fanfarer, utan vilka målningen förmodligen skulle sjunka in i ett evighetsmörker. Nu uppstår istället en valörmässig spridningseffekt, likt den i tapetmönster, vilken mildrar kontrastverkan och helar de till synes oförenliga bildelementen.

Varje målare känner förmodligen igen beskrivningen av målarakten som ett pulserande mellan ytterligheter. Som andetag med växelvisa in- och utandningar framstår spelet mellan linjen och formen. Men här betecknar ordet linje inte bara blyertsstreckets mjuka svepande eller kritans raspiga hackande, det kan även vara begränsningen mellan två ytor. Exempelvis kan Mark Rothko sägas vara en suverän tecknare, trots att hans senare verk endast består av möten mellan färgfält.
     Marianne Tan närmar sig denna utvidgade form av begreppet linje i flera av verken på utställningen. I exempelvis "Natur I", som är ett större (och svårreproducerat) verk, smälter linjespelet samman med föremålsbeskrivningen intill gränsen där differentieringen inte längre är möjlig. Jag associerar till Kent Lindfors märkliga garnnystan av tecknade färgformer. Men Tan spelar ändå med bildelementen på sitt eget speciella vis när hon varsamt smälter samman formerna till en drömlik väv.

Stockholm 2008-09-30 © Leif Mattsson

"Natur III", vinyl, blyerts på papper © Marianne Tan

"Natur V", vinyl, collage på pannå © Marianne Tan