Översiktsbild, "Tänd mörkret!". Till vänster verk av Wallda-gruppen

Det första intrycket är överväldigande, men också något rörigt och oöverblickbart. Curatorerna Ola Åstrand och Ulf Kihlander har valt att låta presentationen flöda utan den striktare kontroll vi vant oss vid från gallerierna under 2000-talet. Här sätts konsten i högsätet och inte arkitekturen - kanske i ett försök att återskapa stämningen från ett tänkt sjuttiotal.
     Men ganska snart börjar man fundera på undertitelns pretentioner. Urvalet är knappast representativt för huvudlinjen av den svenska konsten 1975-85. (Var finns exempelvis Lena Cronqvist, Rolf Hansson, Peter Dahl, Johan Scott och Harald Lyth, för att nämna några). Snarare har man samlat konstnärer från sidospåren som här fått förena sig med vissa utvalda kolleger från huvudspåret.
     "Curatorerna ... har valt konstnärer som de ser en ny aktualitet hos" läser jag i pressmeddelandet. En något vag motivering i mina öron när man valt en så förpliktigande undertitel som "Svensk konst 1975-1985". Dessutom saknas även några av de mest betydelsefulla konstnärerna från dåtidens alternativa sidospår som exempelvis Dick Bengtsson, vilken har en mycket stor aktualitet idag. Nej urvalet är tveklöst personligt, så låt oss bortse från den eventuella ambitionen av historieskrivning.

© Dan Backman (1981-1985)	"Ömsa skinn" © Annika Liljedahl (1979-80)

Glädjande är att flera av konstnärerna som ansågs betydande på sjuttio-åttiotalet, som Petter Zennström, Gittan Jönsson och Kristina Abelli Elander, fortfarande gör ett så kraftfullt intryck. Och andra, som inte direkt tillhörde nämnda huvudspår, har kommit att lysa så mycket starkare så här i tillbakablickandet. Dan Backman, Ivar Södergren, Annika Liljedahl och Eleonora Holmström Cohen presenteras här med verk som känns helt aktuella även i dagsläget.
     Värt att notera är också den stora skillnaden i inställningen till visuell estetik jämfört med idag. Den tekniska kylighet som präglar stora delar av dagens fotografiskt inriktade konst skulle under de tidigare decennierna föraktfullt benämnts reklamkitsch. På "Tänd mörkret!" däremot ser man i flera fall en koppling till dadakonstnärernas medvetet handgjorda estetik - en protest mot reklamspråket inte bara till innehållet utan även till formen.      

"Tolkare 1-6" © Ingvar Sjöberg (1985)		Utan titel © Eleonora Holmström Cohen

1975 var Vietnamkriget över, men kvar fanns det ständigt hotande kärnvapenkriget. Ändå var åren som utställningens verk är hämtade ifrån, en relativt stabil period. Och någon protest mot periodens konservativa internationella ledarskap (Ronald Reagan och Margaret Thatcher t.ex) kan man knappast utläsa i huvudlinjen av dåtidens samtidskonst. Det var högkonjunktur, affärerna blomstrade och många konstnärer valde att tiga still.
      Men på Millesgårdens utställning finns ett flertal exempel på konstnärer som inte deltog i dåtidens säljrusch. De var lika kommersiellt omöjliga då som nu, och kanske är det därför deras verk fortfarande har en så obefläckad fräschör. Tyvärr måste man samtidigt konstatera att en del av dem som tillhörde dåtidens upphöjda elit har gått ett sorgligt öde till mötes - rent konstnärligt.
     "Tänd mörkret!" formar sig därför till en delvis smärtsam uppgörelse med samtidens flyktiga smakdom. Men kanske öppnar det för en ickelinjär syn på konsten istället för en strikt historisk sådan. Så även om påståendet "alla slutstreck är lögner" äger sin giltighet känns utställningen ändå angelägen i all sin kaotiska mångfald.

Stockholm 2008-01-24 © Leif Mattsson

Millesgården | Omkonsts startsida