Omkonst - En hög på golvet, Tegen 2, Stockholm

www.omkonst.com:
En hög på golvet
"En hög på golvet", Tegen 2, Bjurholmsg. 9b, Stockholm, 25/9 – 12/10 2008
Text: Susanna Slöör

Medverkande: Magnus Bärtås, Jockum Nordström, Victor Hugo Mondragón Franco, Gunilla Wiel-Svensson, Kerstin Hansson, Karin Mamma Andersson, Hanna Hartman, Dascha Esselius, SIMKA, Hakan Akcura, Mats Lindström, Lise-Lotte Norelius, Mathias Josefson, Sten-Olof Hellström samt Daniel Carlsson.


"Dogma", 2008 © Victor Hugo Mondragón Franco		"Björnhög", 2008 © SIMKA (Simon Häggblom, Karin Lind)

Förutsättningen var att arbeta med skräp, sådant som retar antingen ögat eller örat, eller både och. Samlingsutställningens paraply är en presentation om jordens ändliga resurser, klimathotet… Ja, ni kan själva figurera ut resten av innehållet. På Tegen 2 fortsätter man oförtrutet sin gärning med att samla konsten kring aktuella frågor, gärna av politisk och allmänmänsklig karaktär. På den aktuella utställningen har konstnärerna tilldelats varsin plats på golvet för sin manifestation kring temat. Det är på samma gång behjärtansvärt och förutsägbart.
Det närmast reflexmässiga tillhandahållandet av bruksanvisningar till mycket av dagens konst särskilt den idé- eller konceptbaserade skymmer även denna gång sikten. Det må vara ursäktat i ett lite mindre pretentiöst sammanhang, som här, men värt att i sig återigen fundera över.


"Gaia in a rubbish heap", 2008 © Gunilla Wiel-Svensson		"Kompost", 2008 © Kerstin Hansson

Någonting går snett i den speciella form av kommunikation som konsten möjliggör. Varför får inte mottagaren själv dra slutsatser utifrån verken med utgångspunkt från aktuella händelser eller tillstånd i omvärlden? Varför proklamerar man ståndpunkter för en publik som med största sannolikhet redan funderat över ämnet och dess dystopiska konsekvenser? Varför vågar inte konstnärerna lita till verkets inneboende förmåga att skapa associationer och möjliga tolkningar?
Lusten att med kraft forcera öppna dörrar är fascinerande på sitt sätt. Men publiken som hittar till exempelvis Tegen 2 lär knappast behöva uppmärksammas, informeras eller övertygas. Det ligger närmare till hands att tro att man söker sig dit för att få sin egen sunda inställning bekräftad. Men hur intressant är det? Den tautologiska, eller tårta-på-tårta inställningen, som mycket av den konceptuellt eller socialt inriktade konsten vilar på kan man möjligen fördra.

Ett större problem väcker frågan om tilliten till verkets gestaltande förmåga. Det bottnar tyvärr i att många konstnärer idag verkar nöja sig med sin egen fascination över en företeelse eller upplevelse, som exempelvis en färgad plastmapp, eller de utstansade papperscirklarna från hålslaget, utlöser. Men dessa bär knappast den berättelse som ivrigt förfäktas i programförklaringen. De kanske rymmer en helt annan, och varför i så fall inte nöja sig med den. Dessutom blir signaturen, ironiskt nog, än mer betydelsefull för konstlivet än tidigare. Ju ”anonymare” och mindre hantverksmässigt verket är i förhållande till sin upphovsman, desto personligare blir konstnären i så måtto att betraktaren ivrigt skrivs på näsan att ”det här upplevde NN och NN är konstnär”.

Men om man nu vinnlägger sig om att glömma signaturernas privata upplevelser av exempelvis sin barndomsröst bevarad på ett telefonsvararband eller högarna av trasiga pegs på golfbanan, vad återstår då? Jo, språket skräpet självt talar. Hur det förmår göra bisak till huvudsak, eller uppmärksamma oss om livets ständigt pågående döende. Duon SIMKA:s kasserade nallebjörn är kanske för konceptkonsten vad gråtande barn och kattungar är för hötorgskonsten. Men knappögonen och det läckande sågspånet utlöser effektivt en universell saknad och väcker en glömd förlust.
Titlarna i tusch på golvet bredvid verken ger utställningens verk en tragikomisk ömklighet och fungerar tillräckligt väl som fingervisning om verkens möjliga innehåll. Man tvingas att se ner på de små högarna och sina egna oputsade skor.

Tegen 2 | Omkonsts startsida