Edward Ruscha, "Standard Station, Amarillo, Texas", 1963. Hood Museum of Art, Dartmouth College, Hanover, New Hampshire; Gift of James Meeker, Class of 1958, in memory of Lee English, Class of 1958, scholar, poet, athlete and friend. © Edward Ruscha

Det är ingen överdrift att påstå att Tid & Plats: Los Angeles har en hel del gemensamt med utställningen Sunshine & Noir som visades på Louisiana sommaren 1997; uppemot ett tjugotal konstnärer som medverkade på Louisiana finns också med här: David Hockneys målning av en solbadande ung man vid poolkanten, Vija Celmins nästan fotorealistiska målning av livet på motorvägen, Dennis Hoppers (ja det är skådespelaren) fotografier av konstnärskollegor och LA-miljöer, Edward Kienholz fasansväckande skildringar av solskensstadens baksidor. Och även de som inte var med i Louisiana: Judy Chicagos tillämpning av customkonstnärernas sprutlackeringsteknik och Ed Bereals provokativa och politiska markering; alla är de uttryck för den Los Angeles-tradition som ofta har uppfattats som en underavdelning till New York-scenen, men som i själva verket har ett helt eget uttryck. 

Med avstamp i det oberoende och konstnärsägda Ferus Gallery, som öppnar på La Cienega Boulevard 1957, påbörjas en konströrelse som speglar Los Angeles-bornas tillbakalutade livsstil och stadens särskilda karaktär. Det disiga transcendentala ljuset, reklamskyltarnas upprepningar, Disneyfärgerna, de stora träskmarkerna i stadens utkant, bögkulturen och inte minst bilarna och motorvägnätet som sätter sin prägel på infrastrukturen och det sociala livet; allt finns med i den nya våg som bryter fram och som samtidigt drar med sig och vitaliserar institutioner som Los Angeles County Museum och Pasadena Art Museum.

Edward Kienholz "The Illegal Operation", 1962, Collection Monte Factor		Dennis Hopper, "Double Standard", 1961 Courtesy the artist

I slutet av sjuttiotalet köpte jag en tunn bok av Simon Wilson som hette Popkonsten. Redan i affären hade jag konstaterat att skulpturerna och målningarna av cocacola-flaskor, varmkorvar och stiliserade pinuppor hade många likheter med de skivomslag, posters och seriemagasin som mitt pojkrum redan översvämmades av. Jag fick många nya favoriter i det lilla häftet, men trots Roy Lichtensteins uttrycksfulla seriemagasincitat och Warhols häpnadsväckande motivkretsar är det ändå en målning av Ed Ruscha som jag minns bäst - Standard Station, Amarillo, Texas - och här får jag se den igen (även om målningen i häftet var dagversionen av målningen och det här är nattversionen). Kompositionens grundidé är en diagonal linje som delar duken i två likadana trianglar. Den ena trekanten är natthimmel, i den andra hittar man den mest raffinerade representanten för stationär kontinuitet man kan tänka sig: en bensinmack (som i den svenska översättningen i häftet då fortfarande kallas ”garage"). Ju längre jag tittar på Standard Station, Amarillo, Texas ju mer tycker jag den liknar en Baertling – målning.

Hur ska man då beskriva den mix av hängivenhet och balans som utmärker konsten ifrån 1960-talets Los Angeles? Vad det nu än är; andra- och tredjegenerationen med Paul McCarthy, Charles Ray och Catherine Opie, och fjärde- och femtegenerationen med konstnärer som Evan Holloway och Amy Sarkisian (de gick att se på utställningen Trash & Treasure på Milliken Gallery i Stockholm hösten 2006) visar att resan in mot Limbo längs Hollywood Boulevard fortsätter. 2010 kommer Moderna museet att ha en separatutställning med Ed Ruscha. Jag kan knappt bärga mig.   

Stockholm 2008-10-09 © Björn Larsson

Moderna Museet | Omkonsts startsida