Tillståndsanalyser och utvärderingar andas många gånger en överdriven tro på konstens samhälleliga betydelse. Konstscenens olika deltagare, aktörer och skribenter, fastställer ofta med stort allvar listorna i positionsspelet, en tydlig förtjusning i kommersiella framgångar är inte heller någon ovanlighet.
      Avstånd känns tyvärr som ett framträdande drag med den strukturella blick på konst som präglar vissa inlägg i temat: ”Om tillståndet i konsten” en blick särskilt vanlig bland marxistiskt skolade. Begeistringen i den egna tillståndsanalysen kan ibland också skymma sikten, lägga fokus på skogen.
      Det verkar som om det inte finns plats för en idag levande, bristfällig existens, fullt upptagen av att försöka finna ett adekvat uttryck för sin plats i tillvaron och konsten. Vittnesbörd med närmare kunskap och intresse för det konstnärliga arbetets skiftande materiella förutsättningar framstår ibland som en bristvara.
      Även om kritik och analys inte är det samma som poesi borde väl ett svar formas med omsorg om de medel som står en skribent till buds.
Vad jag många gånger saknat är en individuell röst, ett svar utan att tvunget förklara vart världen är på väg, gärna någon som med ett halsbloss och ett snett leende sticker hål på ett och annat.

Ett par röster under hösten 2007 har visat att det inte är omöjligt att vara både omsorgsfull och personlig. I den kör vi möter varje säsong går det, om man anstränger sig, att urskilja individuella stämmor.  
      En av dessa, Eva Holmér-Edling, visade etsningar på ett litet galleri, mittemot stadsbiblioteket i Stockholm, som heter Gröna Paletten.
Det var ett antal enastående vackra etsningar av djur och natur tecknade med känslighet och pregnans.
      Etsning är en teknik i motsträvigt material, med vilken man präglar bilder i vita våta pappersark, en metod som skapar yta och rumslighet. Med koncentration, uthållighet och spetsig nål har Eva H.E. förvandlat sina observationer till visuella tecken, där distinkt linje fogats till linje. Bilder som känns lika naturliga som en promenad med hunden, med något anspråkslöst och självklart över sig. Hon har inspirerats av det hon har för handen, en omgivande natur har gett uppslag och anledning.
      Det är märkvärdigt att dessa konventionella bilder i en traditionell teknik, kan upplevas så fräscha och uttrycksfulla, det är nånting med motståndet i tekniken som gett en så fantastisk skärpa åt uttrycket.
Hennes observationer har skapat en berättelse rik på detaljer, med en abstrakt kolorit som ger doft och fantasi åt naturen och som känns helt naturlig. En mycket fin liten utställning som tyvärr alldeles utan anledning gick många förbi.

Den andra stämman jag syftar på är Mårten Medbo, med en utställning hos Galleri Inger Molin som ligger på Kommendörsgatan i Stockholm.
Det var en härlig utställning där lerfigurer, i små tablåer, illustrerar hur man skall bete sig vid första hjälpen i olika livräddningssituationer.    
I en forskningsinitieringsstudie för Göteborgs universitet ”Tiden som är för handen” författade av Nina Bondesson och Marie Holmgren om praktisk konsttillverkning, har Mårten M. i en (upp)lysande text berättat om hur och vad som var upprinnelsen till det som senare kom att bli dessa tablåer.
      En idé med grund i det faktum att han arbetar som deltidsbrandman, har en son Viggo som tillsammans med sin kompis Wille ”morphar” sina mjukisdjur på ett överraskande sätt. I texten beskriver han den tekniska processen, betonar att byggandet av nallarna krävt stor inlevelse. Hur greppar man en skadad? Hur ser man ut när man har ont, är ledsen, chockad etc. Tablåerna är uppbyggda av brandmannanallar i stengods som ger varandra första hjälpen, det är märkligt hur man med en mycket begränsad figur kan få fram så precisa uttryck.
      Seriefigurer är ju till sin natur schabloniserade karaktärer, för att komma förbi klichén vid konstnärlig gestaltning krävs en speciell känslighet. Mårten Medbos figurer är fantastiskt fint tecknade man förnimmer tyngden i de små kropparna, vikten i steget, hur de håller balansen, rörelser och gester är fenomenalt träffsäkra. Det är mycket rörande att se och uppleva allvaret i deras arbete, en del med omfattande och blodiga skador.
      Man kan bara hålla med om att det krävs inlevelse utöver det vanliga för att få dessa små luddiga lerfigurer att kännas så levande. Det är små berättelser som det är svårt att slita sig ifrån, men 
som utställning gjorde den inte särskilt mycket väsen av sig.

Man kan fråga sig om det bara finns ett tillstånd eller en samtid. 

Stockholm 2008-02-06 © Kjell Strandqvist

© Mårten Medbo

"Påskhare", etsning © Eva Holmér-Edling

© Mårten Medbo