Gång efter annan förundras man över den bristande känslan för dramaturgi när man skapar större samlingsutställningar; Bonniers Konsthall med utställningen ”Tipsa en vän” tillhör tyvärr inte undantagen. Hur högt ställda ambitionerna än är, där såväl utställningsarkitekter, ljussättare som grafiska formgivare räknas till skaran av konstnärer, anas ingen tanke om hur publiken inom en rimlig tidsperiod ska kunna skaffa sig en överblick i detta myller av borthängda verk.
      Krocken mellan konstnärerna, där var och en hungrar efter uppmärksamhet och samtidigt ofta ställer krav på ett aktivt och tidskrävande deltagande, är ett återkommande problem. Riktigt bra presentationer hör till undantagen, men jag skulle tro att man närmar sig lösningen genom att på allvar beakta vad den ”teatrala” aspekten i bildkonsten egentligen kräver. Man skulle önska sig färre verk som låser betraktaren tidsmässigt, eller en passande form för att presentera dessa. Inom teater, film, dans liksom i många andra former för uppföranden lyckas man ju faktiskt med detta. För 50 kronor i inträde på Bonniers Konsthall blir man mest frustrerad om man inte tänkt ägna minst en halv dag åt vistelsen.

Utställningens idé har varit att låta nätverket kring konsthallen tipsa om unga samtida konstnärer värda att uppmärksamma.  Curatorn Camilla Larsson har sedan sållat bland bidragen. Det låter ju icke-hierarkiskt och fint, men för mest tanken till den slutna kretsens inställsamma ryggdunkande. Resultatet känns sammantaget snarare lydigt än innovativt. En sämre variant av konsthögskolornas elevutställningar är ett omdöme som dykt upp i samtal kring utställningen. Jag är benägen att hålla med. Sämre i den bemärkelsen att i det här sammanhanget kan de skälvande kalvbenen inte uppskattas eller ursäktas, då konsthallens pretentioner är så övermaga. Men det är orättvist att lasta de deltagande konstnärerna som hamnat i händerna på klåfingriga utställningsmakare som glömt sin publik. 
     Förr om åren brukade det alltid finnas någon elev på elevutställningarna som med en "sketen" teckning i ett hörn protesterade mot arrangemanget. Här går sympatierna till Mathias Kristersson som enligt presentationen ”ofta behandlar svårigheten i att kommunicera, en slags gestaltad meningsförlust”. Bidraget på utställningen består av pappersutskrifter av texter där orden skurits bort med skalpell - en intressant metafor i sammanhanget.

Stockholm 2008-05-08 © Susanna Slöör

" Staging Independence (Crowd Control)", 2007
© Anna Ådahl

"Fem dikter om leda och längtan", 2007
© Mathias Kristersson