Henri de Toulouse-Lautrec (1864-1901) är för den stora allmänheten förmodligen mest känd för sin affischkonst, vilket inte är förvånande. Dessa reklamposters för danspalatset Moulin Rouge och av kabarétartisterna Jane Avril samt Aristide Bruant, för att nämna några exempel, är revolutionerande i sin stil. Inspirationen kom från det äldre österländska "plangeometriska" bildspråket som vid artonhundratalets slut fått ett västerländskt uppsving. Denna betoning av ytan och intresset för dess rytmskapande förmåga delade Toulouse-Lautrec med flera av impressionisterna och tekniken vidareutvecklades senare av Nabisgruppen (Bonnard, Vuillard med flera). Med kraftfulla svarta streck och svepande diagonaler tvingar Toulouse-Lautrec färgytorna att synkopiskt förflytta sig likt dansparen på Moulin Rouge. Här är han mästaren, med ett bildspråk vida överlägset det hos tidigare affischkonstnärer som Jules Chéret.

"Engelsmannen på Moulin Rouge" 1892, färglitografi, 59,5 x 46 cm © Hans Thorwid / Nationalmuseum 1995		"Moulin de la Galette" 1889, olja på duk, 88,5 x 101,3 cm  © The Art Institute of Chicago

Visst skulle man kunna följa minsta motståndets lag och fokusera på "den manliga blicken" hos Toulouse-Lautrec. Och naturligtvis är han en man, men i hur hög grad är hans blick färgad av detta? Knappast mer än att han kunde skapa några av det sena artonhundratalets mer inkännande kvinnoskildringar, paradoxalt nog i en miljö där kvinnorna så lätt skulle kunna ses som enbart objekt för mannens njutning. Vänninorna som småpratar i "Soffan" är exempelvis en sådan skildring av ett avspänt vardagligt samtal. Och i "Två halvnakna kvinnor sedda bakifrån" där bordellflickorna står i kö för den obligatoriska och förnedrande gynekologiundersökningen finns snarast empatiska drag.

"På Rat Mort" 1899, olja på duk, 55,1 x 46 cm © Courtould Institute Gallery		"Soffan", olja på papp, 62.9x81 cm © The Metropolitan Museum of Art, New York. Rogers Fund

Möjligen ligger det en del sanning i åsikten att Henri Toulouse-Lautrecs skelettsjukdom (han slutade tidigt växa och blev bara 151 cm) skulle ha förstärkt utanförskapet och därmed samhörighetskänslan med dans- och glädjeflickorna på bordellerna. Det skulle i så fall kunna förklara den deltagande sympati man ofta finner i hans kvinnoskildringar. Kanske gav sjukdomen honom rollen av "den osynlige andre", den som ser men inte själv blir sedd. Han kunde ju heller knappast räknas in bland de tongivande kunderna, de goda kapen, men var ständigt närvarande och kunde på så sätt faktiskt liknas vid nutidens "inbäddade journalister". Detta ger oss en unik möjlighet att genom hans bilder ana de bakomliggande strukturerna i den franska glädjetörstande fin de siècle-kulturen.

"Balettscen", 1886, olja på duk, 102 x 152 cm Thielska Galleriet, Stockholm © Erik Cornelius / Nationalmuseum 2007		"Två halvnakna kvinnor sedda bakifrån, Maison de la Rue des Moulins", 1894, olja på papp, 54 x 39 cm, © Musée Toulouse-Lautrec, Albi

Redan vid trettiosex års ålder avled Toulouse-Lautrec, en då nedsliten, alkoholiserad och syfilitisk man. Men trots den korta livslängden är hans samlade verk mycket omfattande, med hundratals målningar, litografier och reklamaffischer samt tusentals teckningar - de flesta dessutom av en mycket hög konstnärlig kvalité. Med denna omfattande produktion kan han beskrivas som en närmast maniskt arbetande konstnär, vilket också märks i den flyende, rastlösa linjeföringen som aldrig tycks tappa styrfarten. Även i målningarna gör sig tecknaren gällande; de från impressionisterna lånade tunna parallella penseldragen ger färgytorna ett flimrande pärlemorsskimmer, inte olikt det hos den äldre kollegan Edgar Degas.
      De många omtagen, utkasten och förskisserna - varav ett flertal finns på Nationalmuseums utställning - är förvånande friska i sin form. De har inget av räddhågsen förstudie över sig. Ofta är de konstnärligt nog så intressanta som de färdiga målningarna. I skisserna kan man också känna igen en puls som återkommer bland många av dagens "rastlösa" konstnärer, vilket skapar den underbara känslan av att allting är beroende av vartannat, som i ett cirkulärt evighetsflöde.

Stockholm 2008-02-27 © Leif Mattsson

Nationalmuseum | Omkonsts startsida