Det finns en ständigt pågående rörelse i Per Wennerstrands skulpturer och målningar som går ut på att linjer och kurvor fångas upp och integreras i den ursprungliga formen. Man anar en strävan efter något sammanhållet, symmetriskt och kretsformat. Som animationen "Det dagliga arbetet" visar kan till och med själva arbetet med att framställa verket genomföras som en symmetrisk rörelse. Och inte oväntat går samma grundsatser igen i konstnärens tematik; ofta handlar Wennerstrands form- och färgvärldar om gravitationen som tillvarons motor, eller om dynamiken mellan två poler i en dualitet – som till exempel den mellan mor och barn.

Några former återkommer och utvecklas över tiden. Det stiliserade, arkaiserade trädet i träskulpturen "Natten och Dagen", som är med i utställningen på galleri ID:I, har hängt med i över femton år. Ibland har den där trädformen liknat en uppsluppen hund eller en flickperuk upphängd på en perukhållare. I "Natten och Dagen" liknar den en benknota eller kanske en stenåldersyxa.

Grundformen är alltså hela tiden densamma men det som formen föreställer kan skifta. Denna raffinerade kombination av kontinuitet och variation säger en hel del om Per Wennerstrands syn på konsten som universellt språksystem. Målet verkar vara en strävan efter det generella och det specifika samtidigt.

Ibland, som i skulpturen "Gravitation", drivs viljan till stilisering så långt att formspråket nästan börjar likna de där allra mest anemiskt avrundande Jesusfigurerna ifrån 1900–talets andra hälft som man kan se uppställda i svenska kyrkor och församlingshem. En slags provokation det också! Verket handlar om att spegla sig i sin fångst, och här uppstår en transcendental koncentration, som väl knappast har så mycket med kristna dogmer att göra; kanske är skulpturen en kontemplation över konsumismen, eller att även självspeglingen är en cyklisk idé.

Stockholm 2008-09-25 © Björn Larsson