Få svenska konstnärer har likt Hans Wigert lyckats med konststycket att muta in sitt eget magiska territorium, en plats där kaos är ordningens befruktare och där människorna vilar i varandras längtan. En sfär som mycket väl skulle kunna kallas Wigertland. Målningarna i domänen tycks alla träffade av trollspöet. Två människor som stillsamt badar i en blomsterfylld skogstjärn, en nymf som tecknar av ett förälskat svanpar eller roddarmadammer på en himlaresa i svävande rosa. I alla återkommer Wigerts alter egon, inte sällan med en viss porträttlikhet.

På den aktuella uställningen presenteras ett generöst urval med ett fyrtiotal målningar, ett tiotal teckningar samt ett antal grafiska blad. Det är en mer omfattande visning av Wigerts verk än på länge. Och man bör inte missa de grafiska bladen som visas i galleriets källarvåning, för Wigert är ju inte minst en fantastisk torrnålsgrafiker.
      Det var som sådan han redan på 1970-talet inredde ett eget litet rum i mitt hjärta. Många var konstnärsidolerna som tillfälligtvis fick härbärgera där, men få om ens någon har med sådan framgång befäst ett långtidsboende.

Wigert balanserar kaxigt på banalitetens rand – just där man som människa generat känner igen sig, och samtidigt njuter av att befinna sig. Paradoxalt nog lyckas han få sentimentalitet, humor och vulgaritet av samexistera, dessutom i en form som appellerar till både den unge konstskoleeleven och den mer sparsmakade kulturgourmén. Han har på något märkligt sätt lyckats överleva konstens alla vindkantringar under de senaste trettio åren och står lika stadigt i sin bildvärld nu som då.
      Kan det ha att göra med konstnärlig ärlighet? Och kan det vara så att Wigert kunnat resa i "egen kupé" under alla dessa år för att anpasslighet inte är hans starkaste sida? Man kan endast hoppas att så är fallet.
      Men jag anser att det också finns andra och mer svårfångade förklaringar. Vi har sett hur bildmässigt hållbara de svenska naivisterna varit. X-et Erixson, Bror Hjorth, Hilding Linnqvist och Eric Hallström har med sina direkta formspråk intagit starka positioner i den svenska konsthistorien. Denna direkthet är också Wigerts – han befinner sig samtidigt i barnets och den vuxnes konstnärliga begreppsvärld, med samma nyfiket storögda uppsyn.

Stockholm 2008-10-07 © Leif Mattsson

"I kvällsljus", 2004, olja på duk, 27 x 35 cm © Hans Wigert

"I badet", 2008, olja på duk, 55 x 65 cm © Hans Wigert

"Mylingar", 2007, olja på duk, 73 x 92 cm © Hans Wigert