Ingen som kommer i närheten av Galleri Se i ett höstgrått Falun kan undgå att se det tropiskt gröna ljuset från Charlotta Abrahamssons installation. Jag uppfattar att avsikten med förbindelsen med gatan är att inte dra någon gräns för verket, som fått titeln ”Installation” och vars element är svarta elastiska trådar, vita pappskulpturer, formationer på golvet och ljus, huvudsak grönt.
    De svarta trådarna, som i mycket är Charlotta Abrahamssons signum, kan ses som teckning i rummet, eller som mer obestämda krafter som inte hindras av väggar och tak, likt de elementarpartiklar, som ständigt genomkorsar rum, människor och allt annat på jorden.
    Trådarna kan uppfattas som en konstruktivistisk efterdyning utan andliga anspråk. I en mer sekulär värld kan man tala om linjer som uppmärksammar det Obekantas närvaro. På ett sakligt plan kan man tala om arkitekturkommentarer, medan man i bakgrunden anar ett svagt eko av mer specifika undersökningar av dimensionerna - som Torstens Anderssons skulpturmålningar eller Lars Millhagens rastlösa skulpturtecknande.

Ställd i detta rum är det svårt att mer precist tolka trådarnas närvaro, men innan förklaringsmodellerna säckar ihop, har man troligen övermannats av installationens pappskulpturer som tycks rymma stora koncentrationer av déjà vu - romantik, naivism, lövsågad snickarglädje, 60-talets inredningsestetik… Finns det möjligen en stjärna, en rymdkapsel, fiskar, svävande koraller bland de hängande skulpturerna, befinner vi oss i en behaglig undervattensvärld, ett stort akvarium av det slag konstnären refererar i en kort text till utställningen?
    Ljuset skapar olika zoner i rummet av skuggor och färgstråk och det känns som om hörnens temperaturer skiftar. I det varmaste hörnet finns de flesta av installationens mattblanka sjöformer på golvet och genom sina återhållsamma silverspeglingar skapar de rymd. I ett annat hörn har trådarna funnit ett så tätt fäste att de tycks på väg att bilda fristående former. I takt med att de släta ytorna känns mer osäkra, stärks känslan av att rummet vidgas och fortsätter. För min del tror jag att verkets mål är fantasin.

Falun 2009-11-22 © Niels Hebert