Tristessen slår emot mig direkt när jag kommer in i utställningen på Hasselblad Center. Man möts av långa rader av seriellt tagna bilder där formatet är sådär lagom modest. Adams besitter en mycket stor teknisk precision som får bilderna att utstråla en torr saklighet. Silvergelatinbilderna har en gråskala där sällan det bländande vita eller svärtan släpps in, trots att solen ofta står högt på himlen. Avsaknaden av dramatik är påtaglig. Robert Adams monotona röst från en videointervju förstärker ytterligare känslan av stillaståendet i detta grå.
     Inte sällan är det den amerikanska västern och nybyggarandan som Robert Adams ger plats åt i bilderna. Det urbana, i form av vägar och hus breder ut sig på naturens bekostnad. Men just när slutaren låter frysa detta pågående råder en monoton stillhet i bilderna. Är det lugnet före eller är det lugnet efter stormen som vi bevittnar.
Bilderna blir på detta sätt sekundära, skulle man kunna säga. Det är via det som vi inte kan se i bilderna, det som vi skapar i vårt eget inre, som dramatiken uppstår.

Människorna som då och då dyker upp på bilderna möter oss inte, väcker inte vårt intresse. De glider förbi oss, drömlikt, precis som människorna vi möter när vi själva vistas på något köpcenter.
      Det är ett tillstånd av psykologisk stumhet av det slag som ofta läcker ut från Edvard Hoppers målningar. En stillhet som skapar känslan av alltets upplösning. Var det så huvudpersonen i Camus ”Främlingen” såg världen omkring sig? När denne Mersault affekterad av likgiltighet och en stekande sol tappar greppet om tillvaron och mördar en människa utan att förstå eller reflektera över sin handling.

Inte ens i en svit bilder med ett hav, där vågorna bryter mot stranden och solen reflekteras, skapas någon större dramatik. Det blir inte eruptivt eller farligt utan bara helt stilla och tidlöst. I serien ”Tree line” som även ges ut i bokform till utställningen är tidlösheten också påtaglig. En skottkärra full med äpplen eller fallfrukten som så välordnat intagit sina positioner i en omloppsbana runt äppelträdets stam förefaller ingå i ett evigt pågående. 
     När jag lämnar utställningen är jag förvissad om att med detta ytterst lågmälda men precisa berättande kan man nå djupt in i den mänskliga existensen och att Adams som till en början framstod som (till utmattningens gräns) tråkig är en värdig Hasselbladspristagare.

Samma nedskruvade tonläge möter jag på Carl Johan Engbergs utställning ”Tillbaka till noll igen” på Galleri Mors Mössa. Titeln på utställningen ingår i en kort text med ett lågmält och lite plågat tonfall:

han gick ut ur ett rum
och in i ett annat
och började långsamt inse att han varit där förut
fast för mycket länge sedan
han var trött
hade inte tänkt hamna där
tillbaka till noll igen

Ett stort avlångt bord fyller första rummet. Ur bordets bländande vita och krackelerade yta växer några större och mindre oregelbundna former slumpmässigt upp och bildar ett snö- och islandskap. Rummet flödar i vitt ljus. Torrt vitt, utan blänk. Gipsvitt. James Turell-vitt.
      Tomheten i det stumt gipsvita blir till ett molande som också trycker mot trumhinnorna i form av ett entonigt ”urtidsljud”. Det är som om ljudet vore identiskt med denna ishavsmodell. Som om ljusfrekvensen i det vita fångats upp och gjorts om till ljud. Eller kanske är det tvärtom ljudets tredimensionella form som tar gestalt i rummet. Det är en avskalad minimalism där variationerna i vitheten och i det komponerade ljudet framträder successivt. 
     Ljudet hör till en video i det inre rummet där man ser en hand som slipar ned de svarta prickarna på några tärningar. När tärningarna slipas bildas ett snövitt pulver som associerar till det yttre rummets isvidder och frågan om den mänskliga handens påverkan på naturen och ett växande klimathot väcks.
     Att avlägsna de svarta prickarna på tärningarna och ge alla sidor samma värde ter sig ju också som ett försök till att radera bort slumpen i tillvaron. Vi vet att vi är slumpmässigt utvalda, och livet med alla situationer och val som vi utsätts för far fram med oss med samma logik som jordens och alla andra himlakroppars färd i ett expanderande universum. Det fungerar för det mesta men frågan är hur och varför och hur länge. ”Tillbaka till noll igen” är ett intressant möte mellan Carl Johan Engbergs lågmälda och poetiska berättande och kompositören Andreas Eklöfs broderande kring en ton. Ett samarbete som man gärna vill se en fortsättning på.

Göteborg 2009-12-12 © Yngve Brothén

On Green Mountain, Jefferson County, Colorado, 1970
© Robert Adams, courtesy Fraenkel Gallery, San Francisco and Matthew Marks Gallery, New York

New Housing, Colorado Springs, Colorado, 1968-71
© Robert Adams, courtesy Fraenkel Gallery, San Francisco and Matthew Marks Gallery, New York

From the series Tree Line, 1999-2003
© Robert Adams, courtesy Fraenkel Gallery, San Francisco and Matthew Marks Gallery, New York

Utan titel © Carl Johan Engberg

"Tillbaka till noll igen", filmstill © Carl Johan Engberg

Utan titel © Carl Johan Engberg